Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Innan någon af de qvarvarande personerna
hunnit vexla ett ord, blef det en förfärlig
uppståndelse i samma rum, från hvilket fru
Laura inkommit, ocb med farten af en
jern-bans-träng inrusade två ostyriga pojkar.
Det var de unga herrarne Moje och Figge
Wendelsköld, krigsrådets brorsbarn och
förmodade arfvingar, fru Lauras förklemade
söner.
Vid det ohyggliga missljud, som nu
uppstod i den lugna, väl städade orangerisalongen,
rynkades Severins panna och ögonbryn. Ett
tydligt missnöje, en känsla af lidande, uttalade
sig i hela hans varelse.
Men den uppmärksamma, ömma
svägerskan låtsade likväl om intet.
”Huru mår ni, mina söta englar? Har det
gått bra i skolan?”
”Moje fick stryk, mamma, för att han inte
kunde sin lexa!” rapporterade Figge.
”Det var just du som fick örfiln — jag
fick bara en knäpp, jag!” skrek Moje, i det
han rusade förbi en stor, nyss framflyttad
blomkruka, som dervid drogs omkull.
Vid detta ofog sågs Severin icke blott
rynka ögonbrynen, han vände äfven hufvudet
och sade i en ton, som visserligen icke höjde
sig öfver hans vanliga låga välljudande uttal,
men dock hade en oafvislig bestämdhet:
”Låt gossarne aflägsna sig — de
för-derfva ju allting!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
