Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad under då att hennes andedrägt
flämtade och att den lilla nätta spetsmössan med
rosenröda banden behöfde hvila sig mot axeln
af Severins blå frack.
Vi veta icke precist om det var
kyrkoherdens punsch, återsuset af qvartetterna eller
åsynen af den rosenröda färgen parad mot
den blå, men, någonting var det som
orsakade Severin hjertklappning.
Han utsträckte armen kring sin svägerskas
lif, utan tvifvel för att skydda henne mot onda
ingifvelser, ja, han var en så öm svåger att
hau nära nog hade kysst bort hennes tårar . . .
men dithän kom det dock icke.
Den otåliga såg upp — för tidigt,
Severin rodnade som en ung flicka och
darrade öfver sin första menskliga rörelse lik
en tjuf, hvilken, då han första gången skall
stjäla, blir ertappad på bar gerning.
Armen föll ned . . . och så var det icke
vidare att tänka på någon scen i den genren.
”Hvad nu, min goda Laura, du skulle vilja
öfverge en bror, en vän, som du blifvit så
kär? Detta kan ju icke vara din afsigt?1’
Fru Laura förmådde knappt svara. Hon
kände sig mycket, mycket förtretad både på
sig sjelf och sin svåger. Det hade ju varit
på vippen att hon kunnat sluta som
krigs-rådinna. Men ödet, ödet, det dumma ödet!
”Severin’1, bette det nu i en kall, halft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
