Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Af pelsverk öfver tunga vapenskrudar»
Straxt väckte allas blickar, allas frågor,
Och fastade de obekanta namnen
Af land och konung, hittills aldrig hörda:
Dem sänder — mins jag rätt — Kung Björn i Svithiod.»
«I Svithiod?» — Aningen, lik skräck, angriper
Den nyss i profvets djupa qval försänkte,
Lik himlaljusets skönhet, som med smärta
Af den ur svarta mörkret komne skådas.
För stark man skulle kalla denna vexling,
En vådlig crisis — om ej helsans Herre
Erkändes vara den, som profvet ordnat.
Den tanke, som tillika rinner upp,
Att hoppets tydning kan en villa vara,
Ar ängeln nu, som mildt ur faran räddar.
Nu i en svindel hör han och beviljar,
Omfamnande med stum men häftig glädje,
Sin Withmars bön att följa få. Den ingafs
Af dubbeltydning ock, fast mera lugn,
Och längtan att i hvilket fall som hälst
Den halftillbedde vännens bistånd blifva,
Hans tröstare, försvarare i döden.
Liksom af detta stöd i blinken stärkt —
En känsla, den han i det innerliga,
Det enda ordet: «Autbert!» andas ut —
Han faller nu med tusen varma tårar
Från hoppets, fruktans, afskedssmärtans källor,
Kring Gislemars, den frommes, hals och beder:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
