Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rarae åro, som synas i den lilla vagnen dernere i backen! Tror
do* att det är Waldemar?”
Hade Jnlie kastat en blick på Karolina, skulle hon
tydligt hos henne hafva röjt att hon kände Åtminstone någon af
dem i vagnen. Men Julie hade annat att sysselsätta sig med.
Ett förnyadt: ”Nå, hvad säger du?” bragte Karolina till
hennes vanliga lugna besinning.
”Det är ej Waldemar, utan, såsom jag tycker, din bror och
den andre en obekant officer”.
”Ah,” ropade Julie och klappade händerna af förnöjelse,
”det var hcrrligt, ty är Gustaf den ene, så är den andre
säkerligen baron von K—, om hvilken du ju mins att han skref.
Gud vare lof, jag tager då åtminstone för en tid god natt af
detta tråkiga och enformiga lif. Bästa Karolina” — hon
vände sig till denna, som qvarstod vid fönstret, under det Julie
hastigt mönstrade sin drägt framför spegeln — rjag vet att du
ej är så nogräknad eller, oin du vill, så fåfäng: tag du emot
herrarne, medan jag putsar om mig!”
I stället för svar uppgaf Karolina ett genomträngande rop
och ilade ut som en blixt. Genast stod Julie vid fönstret och
såg den sista skymten af ett uppskakande skådespel. Vagnen, en
liten lätt bolsteinare, hade hunnit nära höjden af backen, då
sprin-ten, som fasthöll tistelst&ngen, sprang ur. Den ene hästen blef
skrämd och slet sönder linorna. Hästarne kastade sig.åt sidan,
och vagnen stfök med en sådan fart ned i djupet att den och
de resande försvunno i ögonblicket ur den gapande
skjutsbondens åsyn, hvilken oakt ad t alla svärjande uppmaningar, då
olyckan hände, ej kunde göra annat än se på.
Julie såg detta, men hon hvarken skrek eller dånade. Hon
öppnade fönstri t. Icke ett ljud hördes af de olyckliga nere i
dalen. Karolina och Inla husets personal ilade ned. Till och
med gamle brukspatronen glömde sin gikt och liukade efter.
Julie stod orörlig. Jag kan ingenting uträtta der!” sade hon
sakta, liksom för att trösta sig sjelf mot de förebråelser,
hennes bättre jag gjorde henne för den hjertlöshvt, hvarmed hon
åskådade sin brors och en likes olycka.
”Vore Gustaf ensam, da betänkte jag mig ej ett ögonblick,
men baronen — huru litet till min fördel skulle jag ej nu
visa mig . . . och det första intrycket !r En sakta varnande röst
från djupet af hennes bjerta hvisknde härvid Waldemars namn.
»Åh,” sade’ hon högt, liksem för alt döfva den, Waldemar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
