Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Solstrålen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med ögonen samt höra honom säga med sin hesa röst,
stolt och tvärsäkert, alldeles som när han talar om
sin mest kuranta tidning:
»Ni ska veta, herre, att Råtthålet har en historia:
man skulle kunna skrifva böcker om det.»
Och Kalle har rätt. Men böcker vill jag nu inte
skrifva; Råtthålets historia blir nog i sinom tid skrifven
af andra. Jag vill endast helt flyktigt skissera
pef-soner och förhållanden, som jag mött, och om hvilka
jag hört talas, när jag gjort mina ströftåg i den för
de flesta stockholmare obekanta verld, som plägar
kallas »det Stockholm som går.» — —
Hon var död.
Jag kom en qväfvande het, sommardag in på den
illa stenlagda, med ogräs öfvervuxna gården och såg
framför mig en likkista, stäld på ett par målade
trästolar i skuggan af planket. Bredvid kistan satt en
i förtid åldrad qvinna och sof med en stickstrumpa
och ett groblad i knät. Nära stolen, på hvilken hon
satt, stod dessutom en halfbutelj, och denna
skyltade med: tio dubbelt renadt.
Om det nu var värmen eller buteljens innehåll,
som bragt gumman till sömns, vågar jag icke afgöra,
men att hon sof, det var tvärsäkert.
Jag gick fram till den enkla svartmålade kistan.
Locket var af, och jag såg, hvem den inneslöt.
Dét var en ung flicka.
Hon var ännu vacker der hon låg, och de små
händerna voto knäpta till bön öfver bröstet. Det
blonda håret delade sig öfver pannan, flöt ned öfver
tinningarna i tvänne breda vågor, som svallade ända
ned till midjan. Ögonen voro infallna, men det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
