Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Upsala 1637 och vid festen efter riksdrotset. Den yttre
vänskapen bibehölls alltid. Den döende pfalzgrefvinnan
anbefaller sina barn till Axel Oxenstierna, denne rådfrågas
om en præccptor för Adolf Johan och om allt som rör
Karl Gustafs uppfostran 12. Detta oaktadt har man skäl att
säga, att Axel Oxenstierna var det pfalziska husets främste
motståndare. Under sitt vistande i Tyskland hade han fått
mer än nog af de tyska småfurstarnes intriger och af deras
snikenhet. Pfalzgrefven var enligt Axel Oxenstiernas
uppfattning en representant af detta farliga och onyttiga slägte.
Så skrifver han t. ex. en gång, 12 aug. 1635, till sin broder
Gabriel: »Om pfalzgrefven tyckes mig bäst vara, att han
förmantes blifva på Stegeborg och där hålla sig sitt hus och
få sin son hos sig. Beden honom icke vela belasta kronan
eller gifva tillfälle till vedervärdiga consilia — låter efter
föregående förmaning sluta köket till, ty id genus hominum
non rejicitur nisi jejunio», och Karl Gustaf ansåg i en senare
tid, att Axel Oxenstierna skadat hans arfsrätt genom sitt tal
om de tyska furstarnes »inexessiva ambitioner». Johan
Ka-8imir hade ej häller alltid iakttagit den grannlagenhet och
aktning för den svenska regeringen, som hans ställning fordrade,
hvilket ock ursäktar rådets stränghet mot honom och hans
familj. Axel Oxenstiernas strängare uppfattning af
pfalz-grefvens ställning visar sig ock vid många tillfällen. Flere
af våra förnämste ädlingar tyckte det vara en heder att med
slägtskapens band förenas med de tyska furstehusen, Axel
Oxenstierna hyste aldrig denna uppfattning. Han ville att
de unge pfalzgrefvarne skulle blifva svenske adelsmän och
tyckte detta vara för dem en stor ära. Men det var ej blott
för egen del, som han ej ville hafva någon beröring med
desöa utländingar, utan han önskade också, att de skulle så
litet som möjligt komma att ligga det fattiga Sverige till
last. Han skulle därföre hälst sett, att Johan Kasimir rest
åter till Tyskland, men d£ detta ej lät sig göra, sökte han
hindra, att såväl pfalzgrefven som sönerna erhöllo något civilt
ämbete eller ärftliga förläningar. Axel Oxenstierna ville ej
häller, att man skulle lemna något säkert hopp om
arfsfölj-den åt pfalzgrefvens ättlingar. En bestämd önskan, såsom
det antagits, att införa valriket behöfver väl ej hafva legat till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
