Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårvandringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men vänligast voro banvakterna som gåvo honom
rälsbitar. Hans mor ledde honom var söndag till
kyrkan, och där hörde han klockringningen. Med
de där rälsbitarna började han härma klockorna.
Han fick många bitar av olika längd och klang.
Och slutligen började han lista ihop en
sammanringning av två klockor med sina järnbitar, som
alltmer närmade sig idealet. Hans mor dog och
Blinda Pojken kom på fattighuset. Men då hade
han trampat den lilla gångstigen, som ledde till
torpet så många gånger, att han hittade vägen
själv, så länge det var sommar. När vintern kom
med snö och dolde hans millioner märken, måste
han hålla sig hemma. Men första vårdag, då isen
började tunnas av på de våta stigarna letade han
sig hem, där han hade sin skatt av järn. Den hade
växt, så att den belamrade stugans enda rum. Och
där satt han vid fönstret och viftade ömsom med
sin benbit och slog ömsom på sitt järnskrot från
morgonen till kvällen, då han med fötterna
trevade sig tillbaka till fattighuset.
Nå — när jag utan tanke på att Blinda Pojken
möjligen fanns kvar i sinnevärlden arbetade mig
uppför den gamla vanliga skogsbacken och kom
till en glänta i skogen, hörde jag tunna, spröda
ljud som av metall. Jag raskade på. Ljuden blevo
allt klarare — och när jag kom fram till torpet,
satt Blinda Pojken därinne och prövade olika
sorters pannors och skrotbitars välljud.
Jag steg fram till fönstret och tittade in. D. v. s.
där fanns inga fönsterrutor och dörren var också
borta, men Blinda Pojken satt på sin vanliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
