Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genius, så snart hon skulle använda detta ej ännu
upparbetade språk.
En af den svenska lyrikens starkaste sidor, naturkänslan,
skall man endast undantagsvis spåra h®s fru Brenner. Inte
så, att hon är alldeles okänslig för naturens skönheter,
såsom synes af den »olyckeligen ihjältrampade lilla fogeln
Pierrots afskedsvisa» men många dylika småbitar kunna ej
letas ut.
Äfven naturpoesien blir didaktisk hos fru Brenner, och
för den som är road af dylikt anbefalles: »Minne öfver den
förundransvärde store amerikanske Aloen på Noor», där man
får en beskrifning öfver växten, dess storlek, blad, utseende
o. s. v., allt noggrannt som i en flora, men omständligt —
och tråkigt.
Fru Brenners äldsta daterade dikter äro från 1682 i
anledning af en svägerskas död, och de sista äro skrifna, då
hon redan kommit öfver de 60 åren. De sista dikterna hon
skref börjar hon oftast med en liten ursäkt för att hon trots
sin höga ålder vågar stränga lyran. Hennes sånggudinna,
skrifver hon 1726 vid ett bröllopsqväde:
»Slog näsan upp och log och sade: hör, min qvinna,
Det handtverk borde du härefter låta bli,
Det bär sig sällan rätt, se’n sexti är förbi.»
Efter någon parlamentering fick hon dock sånggudinnans
bistånd och qvad sedan in i det sista.
En tung sorg drabbade henne, då hennes älskade
make afled den 16 jan. 1717. Han hade adlats 1712, men
hans inkomster hade därföre ej ökats, och någon förmögenhet
hade han ej samlat. Hennes ekonomiska omständigheter
blefvo således efter hans död ganska knappa, och säkerligen
var det ej utan hopp om kontant erkänsla, som hon besjöng
både Ulrika Eleonoras och Fredrik I:s kröning i smickrande
verser, eller som hon skref ett skaldebref till den förras
allsmäktiga gunstling, Emerentia von Diiben. Till ständerna
inlemnade hon d. 13 febr. 1723 en versifierad supplik, som
skaffade henne en mindre pension. Äfven skref hon en dy-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
