- Project Runeberg -  Gosskolan i St. Winifred /
101

(1896) [MARC] Author: Frederic William Farrar Translator: Ebba Nordenadler
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

oss alldeles på afgrundens brant! Hvarje steg framåt
kan bringa oss döden!”

En hemsk tystnad följde på hans ord. Dödsbleka
och darrande i hvar lem satte Kenrick och Power
sig ner i gräset.

”Gossar, vi få inte förlora modet”, sade Walter,
”det är nog rådligast att vi stanna där vi äro till
dess dimman skingrar sig litet. Var inte rädd, Ken”,
fortsatte han tagande gossens hand i sin, ”ingenting
annat kan hända oss än hvad Gud vill.”

”Men tänk bara hur rysligt det vore att
tillbringa en natt här”, hviskade Kenrick, som var
mest upprörd af de tre, ”dimma, köld, hunger och
mörker och sä denna förskräckliga ovisshet!”

”0 gode Gud, sänd oss en stråle ljus!” mumlade
Walter, och alla tre knäppte sina händer och bådo
till Honom, som de visste var nära. Och efter en
stund såg det ut, som om deras bön blifvit hörd.
En vindstöt slet för ett ögonblick sönder den täta
dimman, och de uppfångade en skymt af bergåsen
samt konturerna af Bardlyn. Om de i denna stund
haft sinne för naturens skönhet hade de hänförts af
den hemskt storartade utsikt, som plötsligt öppnade
sig för dem, men de hade ej tanke för något annat
än på hvad sätt de skulle kunna undgå de faror,
som hotade dem.

”Gud ske lof!” ropade Walter och sprang upp.
”Kanske dimman skingrar sig alldeles!” Men den
tätnade åter, och stigen framför dem kunde ej längre
urskiljas.

”Såg ni, att vi äro strax bredvid Rakknifven?”
frågade Walter, som var den ende, som ännu höll
modet uppe, därför att han bättre än de andra var
förtrogen med bergen. ”Vet ni hvad, om ni inte
ha något däremot, kunde vi försöka gå öfver
Rakknifven. Bara man kan akta sig från att halka är
det inte farligt, och man kan åtminstone inte gå
vilse. Så snart vi hunnit till Bardlyn är det lika

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:28:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ffwgoss/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free