Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
helt och hållet krossar honom, förtar stämman dess
klang, kommer honom att utbryta i snyftningar och
slutligen i hånskratt öfver sin svaghet, en svaghet
hvarur han stönande reser sig och utslungar
tordöns-toner, sådana som man ännu aldrig hört från en
skådeplats.»
De stora mönster som eggat honom under hans
studenttid hade uppenbarligen kvarlemnat intryck i hans
spelsätt. Hans borgerliga roller påminde om Schröder,
hans heroiska om Reineke. Af denne hade han i
synnerhet lärt sig det lätta framkastandet af vissa repliker,
framhållandet af dem genom att låta dem falla, — något
som Tieck också anmärker. Från dessa mästare hade
också det koncentrerade uttrycket af kväfd, i sig själf
fördjupad lidelse, hvilket uppfyller åskådaren med rädsla
som för ett annalkande åskväder, blifvit fortplantadt till
honom.
Dessa olika färgläggningar voro honom för öfrigt
alldeles omedvetna, kommo öfver honom utan reflexion,
och när han i full hänförelse satte hela sitt konstnärliga
inre i vibration, syntes han från början till slut ursprunglig,
kraftfull och sann. Men var han återigen icke i
stämning — och detta hände honom ju oftare, desto längre,
så tillät han sig att med röstens förändring och en
mängd andra konstmedel i oändlighet variera sitt spel,
hvilket därigenom ofta urartade till en mekanisk lek.
Denna nyckfullhet var den i hög grad oangenäma
frånsidan af en genialitet, som förlitade sig på
ögonblickets inspiration. Ett tomt hus, en brist på bifall,
som kanske var hans eget fel, närvaron i salongen af
en enda person som var honom obehaglig, kunde bringa
honom därhän att blifva fullkomligt likgiltig, att låta
sin roll helt och hållet falla eller ock att drifva
öfver-modigt gyckel med både ton och åtbörder. Mången
gång förlorade han också, trots bästa vilja och kanske
af fysiska orsaker, lynne och stämning och endast enstaka
scener eller vissa moment kunde då lyckas honom.
Det var ett gängse yttrande i Berlin, att »man visste
aldrig när man gick till teatern, om man skulle
få se den lille eller den store Fleck», och till och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
