Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med hans lifligaste beundrare kunde icke återhålla sin
ovilja öfver ett sådant förfarande — alls icke ovanligt
för öfrigt i skådespelarkonstens historia.
En af Flecks bästa roller var Wxllenstein i Scnillers
trilogi, och han gaf det väldiga arbetet, för hvilket
publiken i början nästan studsade tillbaka, en anslående,
i hög grad populär dragningskraft i Berlin. Med det
raska, ofelbara grepp* som var egendomligt för hans
uppfattning, hade han bemäktigat sig hela omfånget af
den på motsatser så rika uppgiften, helt och fullständigt.
Hersklystnadens demoniska drift och det djupt i sig
själft försjunkande grubblet hos hans hjälte, den
militä-riska hårdheten och hans ömma hängifvenhet för den
unge Max yttrade sig helt och naturligt som
egenskaperna hos en sluten natur, hvilken först i sin
absoluta tro på stjärnorna fann sin rätta tyngdpunkt.
Detta moment i rollen framhöll han på ett så
eftertryckligt sätt, att hela den dystra hjältegestalten syntes
som buren af en osynlig makt, omgifven af en magiskt
tilldragande förfäran. Det sätt hvarpå han framstäide
slutet af den scen, i hvilken Wallenstein berättar sin
dröm, var kanske höjdpunkten af hans spel. Sedan
han nämligen med energiskt eftertryck uttalat orden:
»Min frände red på denna dag sin skäck,v
så fortsatte han sedan nästan tonlöst hänkastande:
»Och häst och ryttare såg jag ej mera!»
Detta retoriska motiv härstammade, som förut är
nämdt, från Reineke; Iffland upptog det efter Fleck,
och Esslair har fortplantat det, drifvit till manér, ända
in på våra dagar. Men hos Fleck fick det en djup
betydelse, en storslagen djärfhet i uttrycket. Hans
uttrycksfulla blick förlorade sig därvid i den osynliga
världens dunkel, där den tycktes dröja med en sorts
förtrolig rysning, ett hånfullt triumferande löje låg
omkring hans läppar, och orden flöto mekaniskt, som om
han endast tänkt dem högt och ansåg det öfverflödigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
