Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väsen mognade nu hos honom till ett klart beslut; han
lemnade i hemlighet Leipzig och anmälde sig i
Naum-burg hos det Langeska teatersällskapet.
Vid detta debuterade han den 18 maj 1804 i Gera
under det antagna namnet »Herzberg» som Isabéllas
budbärare i »Bruden från Messina* af Schiller. Debuten
var skäligen klen, och man gaf honom ytterligare några
andra klassens älskarroller, hvilka passade honom ännu
sämre. Man frånkände honom all talang, och en gång
blef han till och med uthvisslad. Hans förtviflan var
gränslös, gråtande som ett barn ville han midt i stycket
ge sig af hemåt och aldrig mera se åt teatern; endast
genom allmän öfvertalning och nästan med våld kunde
man åter få honom fram innanför kulisserna.
En skådespelare vid namn Wid ner intalade honom
mod, öfvertalade honom att uppge älskarrollerna och
öfvergå till karaktärsfacket, för hvilket han ansåg honom
ega bestämd kallelse, gaf honom anvisningar hur han
skulle utveckla den, och när han efter någon tid som
grefve Schmetterling i sångspelet »Jakten» erhöll sitt
första bifall, förmådde han honom till det offret att helt
och hållet öfverge älskarfacket, inom hvilket han helst
af allt hade velat stanna kvar. Nu började han spela
intriganter och komiska roller, och från denna stund
utvecklade sig hans talang med förvånande hastighet.
Bossann, direktören för Hofteatern i Dessau, kallade
honom till debut 1805 och engagerade honom som sitt
eget substitut i första karaktärsrollerna. Här försökte
han sig nu på större sådana, som Harpagon, Franz
Moor, Wurm i »Kabal och kärlek» m. fl., och kämpande
med Ifflands och Ochsenheimers förebilder, dem han
hade i godt minne, förtviflade han öfver att han icke
egde någon själfständig skaparförmåga och förföll redan
nu i den hypokondriska dysterhet, som sedan aldrig
skulle lemna honom. Publikens bifall gladde honom
icke mycket, han fann däri endast ett nytt skäl att
vara missbelåten med sig själf. ^ Ur sina dystra
själf-plågerier ryckte han upp sig genom dryckeslag och
värdshusbesök, och utan att egentligen känna någon
fröjd i dessa vilda utsväfningar förskaffade de honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
