Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SKYDDSFRUN. Bild ur det moderna Stockholmslifvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, men du behöfver ju inte rätta dig efter
mig; jag vill bara att du inte skall bli narrad, att
du med din oerfarenhet —
— Men, älskade Arvid, hur skall jag nå’nsin
kunna få någon erfarenhet, om jag aldrig får ta ett enda
steg utan att man lägger mattor under fotterna på mig
och rigtigt ser efter att ingenting ligger i vägen, alldeles
som om jag vore ett litet barn, som skall lära sig att gå?
— Aha! lilla frun har fått sjelfständighetsfeber! —
utbrast häradshöfdingen, i det han såg henne i
ögonen med en min af blandad förvåning och ironi;
— hon säger som små barnen, när man vill leda dem
för att de inte ska stöta sig: »vill gå sevv»! — Nåja,
gerna för mig. Gå sjelf, kära du, jag har tillräckligt
med göromål ändå!
Och med dessa ord steg han upp från soffan och
ämnade sätta sig ned vid skrifbordet, der en stor
pappersrulle låg och väntade på honom.
— Fy, Arvid! nu var du inte snäll! — svarade
Annie med sorgsen blick, i det hon följde efter honom
till bordet och lade sin hand på hans arm, — och
hellre än att se den der minen, så får det väl bli
som du vill! jag skall inte gå dit, förr än du fått höra
efter om det passar att jag går! Hon behöfver ju inte
svälta hvarken i dag eller i morgon, sade du, och
den tröst som ett välvilligt deltagande kunde skänka
den stackarn — ja, om den dröjer en dag eller två,
det är väl bra mycket mindre farligt, än att jag går
och gör några dumheter.
Det låg en liten, men ganska märkbar skärpa i de
sista orden, och när den unga frun hade slutat, vände
hon sig långsamt om och gick med sakta steg emot
dörren. Men hon kom inte längre än dit, förrän hon
kände hans armar slingra sig omkring henne och hörde
hans stämma, som nu med den gamla, välkända
klangen hviskade i hennes öra:
— Gå inte, Annie lilla! Nu var det jag, som
var dum!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
