- Project Runeberg -  Flickan med grafkransarna och andra berättelser /
168

(1911) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det bästa af allt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nedkallade Guds välsignelse öfver de unga, rusade han
upp som en femtonåring, slöt gumman i sina armar,
sprang från henne till Elin och så till modern igen,
i det han ropade så det hördes vidt omkring den lilla
gården:

’O min Gud! min Gud! hvad jag har varit blind!’

*


5.



Och nu blef den lilla gården, som han själf odlat
och ordnat, ett sannskyldigt paradis för min far. Ett
år därefter hemförde han den vackra Elin som sin
hustru, och farmor måste, trots alla sina bemödanden
att få komma till en gammal släktinge i närmaste stad,
likväl bo kvar på torpet, där nu en liten tillbyggnad
gaf tillräcklig plats åt de båda unga och deras stilla
lycka.

Det var en lång och envis, men i all sin envishet
uteslutande kärleksfull strid emellan mor och son om,
huruvida den gamla skulle stanna kvar i huset eller ej.
Själf ville hon det nog gärna; men det sade hon aldrig.
Tvärtom sökte hon öfvertyga min far om det orätta i
att behålla sin mor i hemmet, när man ditförde en ung
hustru, och att ingen äktenskapslycka kunde bära ett
sådant påhäng utan att antingen ge töjden eller brista
i tu.

»Det må vara sant när det gäller andra mödrar,
men inte när det är fråga om dig!» svarade då min
far; »du är inte en sådan mor, som förstör dina barns
lycka.»

»Det gör ingen mor med afsikt,» svarade farmor,
i det hon smekte hans kind, som hon ännu fann lika
mjuk och fin som när han var gosse, fast skägget
började växa på den och blifva sträft; »men ofta nog går
det så ändå! De gamla tänka och se olika med de
unga, och jag skulle bara blifva er till besvär.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:41:32 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhflgra/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free