Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klingat, blef det tyst som i en graf där nere på bryggan,,
och man hörde nu på afstånd tydligt propellerns
takt-mässiga dunkande samt såg skenet af topplyktan och den
röda lyktan blänka igenom töcknet, som tycktes hafva
följt med ångaren från den inre skärgården och nu syntes
draga sig utåt hafvet.
Om några ögonblick hördes dunkandet i långsammare
takt, och om ännu några ögonblick till upphörde det
alldeles.
»Nu stoppa’ han!» hördes lotsåldermannens djupa
stämma. »Då kan ni vara lugn för att di ä’ med, mor
Stina!»
I detsamma stack ångarens för fram bakom den
ut-springande bergudden och syntes långt ute på sjön som
en mörk, oformlig massa, från hvilken försalongens
upplysta rundfönster skeno som de eldröda ögonen på något
vidunder och kastade långa strimmor i vattnet. Långsamt
seglade de brinnande ögonen framåt, nu stannade de helt
och hållet, man hörde det aflägsna bullret af någon som
tungt hoppade ner på toften af en båt, därpå hördes ett
längre mera uthålligt skrapande, så ett kommandorop, som
gaf eko emot klipporna öfver de på båtbryggan ståendes
hufvuden, därpå började de brinnande ögonen röra sig
igen, först sakta och liksom tvekande, sedan med allt
raskare fart till dess hela det mörka vidundret efter några
ögonblick försvann bakom den främre klippudden och med
full maskin styrde sin kurs österut mot det af några få
matta (månstrimmor sparsamt upplysta hafvet.
»Jag hörde bara en som hoppa’ ner!» hviskade
fyr-vaktarhustrun med tröstlös ton, i det hon fortfarande
stirrade utåt sjön.
»Säg finte det, mor Stina!» inföll lotsåldermannen
uppmuntrande. »För mina öron lät det då som två —
eller .hvad säger ni, pojkar?»
»Ja då, nog va’ det flera än en!» hördes det från
dem alla. Därpå blef det tyst igen och nu började
aflägsna årslag skönjas därute ifrån fjorden. De ljödo
långsamt och dröjande — det lät nästan som de stannade af
emellanåt och som om de roende varit upptagna af någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
