Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Komikern mot sin vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
elddopet som skådespelare, sedan han förut varit inne några
gånger som statist »för att vänja sig vid krutröken»,
som direktören så krigiskt behagade yttra sig.
Det var i »Axel och Valborg» som han första gången
skulle öppna sin mun på scenen, och han ansåg detta
som ett lyckligt omen för sin blifvande konstnärsbana,
enär han hela tiden just hade fruktat att det skulle bli
någon mer eller mindre komisk betjent som han skulle
fram uti.
Han hade fått sig tilldelad soldatens roll,
sändebudet, som i femte akten inkommer och berättar om
Håkons fall och Axels banesår, börjande med följande
ord:
»En talrik, härstark flotta lägrat sig
I fjorden här. Man bringar kungens lik.» etc. etc.
Den unge mannen var vansinnigt rädd. Han hade
icke sofvit natten förut, och hade ingenting ätit på hela
den föregående dagen. Strax innan han skulle in hade
någon välvillig eller illvillig kamrat narrat i honom ett
glas konjak och vatten, och när han kom in i sin
rustning som var för stor, med stormhatten skafvande på
näsan och benskenorna slamrande omkring benpiporna,
så svartnade det för hans ögon och han hade bestämdt
gifvit sig af ut igen, om han inte vetat att direktören
stått i kulissen, färdig att kasta in honom på scenen
igen, om han inte godvilligt ämnade stanna. Han tog
således Gud i hågen, gick ett par steg fram, gjorde en
förtviflad vispning med högra handen, öppnade munnen
och — fick inte fram ett ord. Åter igen en ny
ansträngning och med samma resultat. Han hör sufflören
skrika i luckan, direktören skrika i kulissen, han hör
ett och annat stilla fnissande i salongen, allt detta gör
honom ännu mera rädd, slutligen öppnar han i förtviflans
mod munnen och utbrister: »En tallrik — — »
— Ha ha ha! — hör han en tjock brukspatron på
första bänken vråla till, och dermed är det allt öfriga
borta ur strupen och ur minnet. Då hör han åter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:28 2021
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
http://runeberg.org/fhposor/0038.html
