Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Tokiga språkläraren“ - 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han var känd i hela staden, och kallades allmänt
“tokiga språkläraren“. Var han då verkligen tokig? Ja,
det vill säga, på sitt egna sätt. Han var stilla och fredlig
som ett barn, och hans egentliga galenskap bestod deri att
han sprang efter alla vackra fruntimmer han såg, och
blickade dem noga och sökande i ögonen, så vida han kunde
komma åt.
Ja, men det var ju inte så tokigt! — hör jag någon
utropa, som kanske har samma vana, och ändå anser sig
vara en förbålt klok karl! Åhnej, det var visst inte så
tokigt, — men vänta bara — nu kommer det.
Sedan nämligen den långa, malätna språkläraren en
bra stund följt med föremålet för sin uppmärksamhet,
hållande sig i beskedligt men “lidande“ lunk vid hennes sida,
lagade han slutligen att han kom några steg före henne,
vände sig sedan om och betraktade henne ihärdigt och
med sorgsen ifver, derpå drog han en djup suck — skakade
på hufvudet, och mumlade:
“Det var inte hon!... inte hon!...“
Och så satte han af igen i sitt jemna lunk åt annat
håll — skakande sin långa lekamen som om han fått ett
anfall af frossa.
Och se, deri låg — efter allas tanke — just det
tokiga. Inte skulle en förståndig karl ha nöjt sig med så
litet. Han skulle väl åtminstone först ha sårat eller
förolämpat den stackars qvinnan, för att bevisa att han var
en Stockholmsk gentleman af rent fullblod.
Det var derför inte underligt att hela stadens befolkning
med damerna i spetsen, var fullt öfvertygad om den
stackars språklärarens galenskap. De arma damerna! de
äro så ovana vid en sådan der tyst och stilla hyllning,
att de äro ursäktade om de icke anse den karl rätt klok,
som bär sig så ovanligt åt.
På detta sätt lunkade nu den stackars mannen i minst
ett tiotal af år gata upp och gata ned, och såg på alla
fruntimmer, och tycktes söka något som han förlorat, men
utan att nånsin finna hvad han sökte. Och alltid hörde
man honom med djup och något darrande röst uttala sitt
eviga:
“Det var inte hon!... inte hon!...
Och med ännu mera nedböjdt hufvud än förut, lunkade
han hemåt till sin torftiga gränd, och det kunde till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
