Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Tokiga språkläraren“ - 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Om huru du lärde känna brukspatronens dotter.“
“Ja ... jaha!... så var det! Jo, det var en morgon
tidigt ... du var sjuk sedan ett par dagar och fick inte
följa med mig på mina morgonvandringar. Jag gick obekymrad
min väg fram genom skogen, med bössan på axeln,
sjungande en visa ... Bäst som det var — ah! jag mins
det ännu som i går — fick jag höra en hackspetts bultande
ett stycke ifrån mig ... du hade bedt mig att skaffa dig
en sådan att stoppa upp ... jag hörde bultandet ännu en
gång ... jag tystnade och smög mig sakta ned till stranden
af ån, der en gammal ihålig pil stod ... snart upptäckte jag
fågeln, det var en stor, vacker gröngylling ... jag stannar
... kryper ned bakom några buskar ... smyger vidare framåt
trädet ... fågeln sitter stilla ... jag lägger an och skjuter
— och i detsamma ...“
“Så faller fågeln?“
“Nej! fågeln föll inte, jag måtte ha’ skjutit bom! Men
som skottet smälde af, hörde jag ett skrik och derpå ett
häftigt plaskande i vattnet några steg ifrån mig. Tänk
dig min förskräckelse! jag kastar från mig bössan, skyndar
fram till stranden — och hvad tror du att jag får se? Jo,
en ung flicka, som af sina kläder hölls uppe på vattnet
och som af den starka strömmen fördes ned emot det stora
vattenhjulet, som dref hammarne och smedjan. Hon var
medvetslös ... utom mig af förskräckelse stod jag ett
ögonblick som förstenad ... men snart sansade jag mig, jag
kastade af mig rock och väst och störtade mig i vattnet
... du vet att jag var skicklig simmare ... om några
ögonblick var jag nog nära att kunna fatta tag i henne, —
jag slöt henne intill mig och med några raska simtag med
fötterna och ena armen förde jag henne lyckligt till
stranden. Der tog jag henne på mina armar och skyndade
mig upp på land, der jag nästan andlös nedlade min lätta
och medvetslösa börda på gräset, i det jag gjorde de mest
förtviflade försök att återkalla henne till lifvet.“
“Nå, och du lyckades slutligen?“
“Ja, men föreställ dig min belägenhet! Ensam med
en ung, skön qvinna, som jag i min oerfarenhet var nästan
blyg att vidröra, och dock tvungen att söka återkalla till
medvetande. Tusen tankar genomflögo på en enda minut
min hjerna ... hvad skulle jag göra? Skulle jag skynda
fram till bruket med henne? Men hon kunde ju dö under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
