Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Kom igen!” - 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta är ofta nog fallet, och vi ha i alla hänseenden icke
tid att deröfver anställa några filosofiska betraktelser.
Herr grosshandlaren, konsuln och riddaren — ursäkta,
värde läsare, jag har glömt säga dig att Habemann var
riddare af två tyska husordnar och en kunglig svensk
statsorden — var sedan tjugo år tillbaka gift med en
landsmaninna, ett i sin ungdom mycket vackert fruntimmer,
som nu på ålderdomen blifvit temligen rund och fyllig —
det vill säga, hon hade förvandlats från en occidentens till
en orientens skönhet; man påstår ju att österländingarne i
fråga om behag icke sätta värde på annat än det bastanta.
Och bastant var fru Habemann med besked. Ett par
vanliga armar skulle fåfängt försökt att sluta sig omkring
hennes moiréeklädda gestalt, så att fingerspetsarne kunnat
nå hvarandra. Det fanns ännu en skinntorr kamrer i något
gammalt embetsverk, som ibland lifvades af ett gammalt
minne af en sylfid från Tournièrska manègen, hvars drag
hade någon likhet med fru Habemanns — det vill säga:
plus litet mera behag och minus ett par stora vårtor i
trakten af näsan. Men vid anblicken af den myndiga fruns
guldkedjor, ringar och siden, trodde slutligen den gamle
kamrern sjelf att han sett i syne. Konsuln sjelf talade
alltid om för hvem som ville höra det, att hans fru var
afkomling af en gammal tysk, riksfurstlig familj, von
Maulwetter, som ännu egde suveränitetsrätt öfver fyra tunnland
jord i Thüringen och som i krigstider satte upp en och en
åttondels soldat till förbundshärens förstärkande.
“Aber! es ist auf der linken Hand!“ tilläde han då
alltid med en illslug blinkning, “ni mans ferschtå! Till
fenster, som alle gentile folk i Dischkland!“ Och frun å sin
sida tyckte att hennes kära hälft var alldeles för
angelägen att omtala detta.
“Den lille kode ’Apemann,“ som hon uttryckte sig på
sin rotvälska, “ville så gerne schkrite med att hon var af
ett stort hus, som var micket schtörre än alle de svenske
hus ihopen, — men hon ville inte på minschte sätt vise
sich hökfärdik för det!“
Det fanns en massa folk, som höll till godo med det
uppblåsta konsulsparets fina middagar och i mjugg
skrattade åt deras rotvälska, och man kan fritt säga att den
finaste societet trängdes i deras lysande och smaklösa
salonger. I synnerhet fanns der en myckenhet ungherrar af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
