Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två ljus - 1. Det röda ljuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förstugan eller trappan mötte den unge extraordinarien,
«om vårdade honom natt och dag under en lång och farlig
Hjukdom, framkallad af hrist och öfveransträngning, som en
dag föll i hans öppnade famn och tillstod att hon älskade
honom, som fick hans ring på sitt finger i utbyte mot sin [-«gen,-]
{+ogen,+} och som slutligen en dag i öfvermåttet af sin kärlek
flch i sin, oskulds hängifvenhet glömde att neka älskaren
hvad endast maken hade bort begära.
Han mindes allt detta, och han mindes mera fin så.
. Han kom ihåg fattigdomens frestelser, ärelystnadens
cggelser. Han mindes så väl den dag då han satt på sitt
första ting, och då han vid middagen hos en af traktens
lionoratiores återsåg den unga fröken
för hvilken studenten [-svärmat-]
{+Hvärmat+} och som nu syntes honom ännu skönare än förut.
Och han mindes mycket väl den strid, som nu började
mellan pligt och tacksamhet å den ena sidan, och
ärelystnad Dch högmod å den andra, och huru högmodet till slut
gick segrande ur den icke särdeles långvariga striden.
Han erinrade sig också ett kallt och hjertlöst bref, skrifvit
till den arma, som var moder till hans barn, och
inneslutande en summa, som skulle gälda allt hvad en qvinna
uppoffrat, ett hjerta lidit; — och med elddrag stod framför
lians inre syn en dag, då han trädde till altaret med sin
stolta och rika brud, och huru en blek och tynande skugga
trängde sig fram till altarringen mellan honom och henne,
och huru han måste göra våld på sig för att kunna uttala
det “ja“, som skulle hjelpa honom upp i verlden till
anseende och makt, men på samma gång för alltid skilja honom [-från-]
{+(rån+} en lugn och stilla huslig lycka, och samvetets frid.
Och vid det den stolte mannen mindes allt detta,
veknade hans hjerta mer och mer; isskorpan deromkring
smälte ned, och slutligen lutade han sitt grånade hufvud
ned i de på bordet hvilande händerna och brast ut i en
gråt, så bitter och så hejdlös, att det var som om en
våldsam storm skakat hans kraftiga gestalt och brutit hans
stolthet.
Och när han efter en lång stund åter upplyfte sitt
bleka och tårsköljda ansigte, så upprepade han ännu en
gång med djup betoning sitt:
“Ja, jag har mycket att försona! Men jag vill också
göra det! Ja, så sannt Gud lefver: jag vill försona hvad
jag brutit!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
