Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Gubben i Bergsbygden“ - 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
o
“Ah herre Gud!“ utbrast Lona, som ibland hörde rätt
bra, i det ett solsken spred sig’ öfver hela hennes anlete,
“så assistenten kan säga! Bevara mig, så hon sofver godt,
den lilla stackarn! Herre Gud, inte rår hon för att fadern
är tjuf, inte!“
[-Och-]
{+Ocii+} nu började Lona stoppa om den lilla, som under
sömnen kastat af sig pelsen. Hon stod således i
testamentet! Då var det också skäl att uppföra sig så att man
finge stå qvar, tänkte Lona, och sedan hon sjelfmant
erbjudit sig att hos en madam af sina bekanta skatfa
assistenten att få köpa några kläder passande åt den lilla, satte
hon af ut med en hvinande fart, och med det sötaste lilla
smålöje öfver sitt temligen skarpa anlete,
“Hm! den spiken drog, du Kajsa!“ sade Kjellson när
Lona gått, “och nu ska’ du också vara snäll mot lilla
flic-kau, hör du det!“
“Ja-am!“ försäkrade Kajsa mycket kärvänligt, i det
hon strök $ig mot den sofvande flickans arm, som denna
hade lagt utanpå pelsen.
“Jag kan undra 0111 jag ska’ lyckas att
få folk af det
der lilla odjuret?“ sade gubben, i det han betraktade det
sofvande barnet, “göra lär det bli och en svår strid med
g’amla ovanor
få vi nog utkämpa, innan den dagen kommer.
Men kan jag rädda henne, så har jag ändå inte lefvat
förgäfves!“
Och en svår strid blef det; men gubben tröttnade icke,
och de slumrande, goda anlagen hos barnet understödde
hans bemödanden.
Ett år hade ännu icke förgått förrän den lilla Anna
var honom så kär som om hon varit hans eget barn —
ja; om möjligt ännu kärare. Och det var rörande att se,
med hvilken aldrig tröttnande ömhet den gamle ungkarlen
vägledde det missvårdade barnet Det fanns rika skatter
af vetande och kärlek hos den förtorkade gamle, och det
behöfdes endast närvaron af ett väsende, för hvilket han
var allt, för att
få de rika källsprången i hans själ att
åter flöda och gifva växt åt de lärdomar han nedlade i
hennes hjerta.
Och på detta sätt blef hon allt för honom, liksom han
för henne var mera än fader och moder, var på samma
gång uppfostrare, lärare och vän.
Svart pä hvitt. <>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
