Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skärgårdsfröknarne - 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förtjensten från både skeppare och bönder. Och nu hade
han ju ett nytt bevis på att sättet dugde inte, om han
också villigt medgaf att det den här gången icke var värdt
att bråka, emedan det var trolleri med i spelet.
Och när man kommer in på kapitlet om trolleri, så
var det aldrig värdt att tala förnuft med skärgårdsbor.
Om dess tillvaro äro de fullt ut lika öfvertygade som om
Guds; — jag höll på att säga, nästan ännu mera.
Skrockfulla, som alla sjömän, tro de på onda tecken, signerier,
troll och gastar. Jag har hört mycket förståndiga personer
bland dem på fullt allvar påstå att hin håle sjelf i egen
hög person för icke så många år sedan grasserade på flera
platser ute i skärgården; särskildt lär han ute vid Stora
Möjan ha hållit ett satans väsen. För icke längre sedan
än i fjor vinter, hade en holländsk skonare blifvit infrusen
i Lindalssundet strax utanför Vaxholm. Den var lastad
med spannmål,, och skepparen med hela besättningen, utom
kocken, lemnade fartyget och reste hem. Kocken lemnades
qvar som vakt, och om honom och den holländska skonaren
gingo hela vintern igenom de. mest vidunderliga historier
bland befolkningen i trakten. Ibland om nätterna såg man
hela skonaren lysa som brinnande eld, och hörde ett väsen
derifrån som om der varit minst hundra man församlade.
En dag måste kocken fara in till Stockholm för att hos
konsuln rapportera att provianten tagit slut, och laga att
han kunde tå mera.
Xågra omtänksamma fiskare på en
närbelägen ö öfverenskommo då att på natten göra en
liten påhälsning ute vid skonaren, i den mindre
lolliga
afsigten att komma åt en rysk mjölmatta eller par; men
det blef annat af. Knappt hade de kommit ombord förrän
ett förfärligt väsen uppstod under däck, och bäst som det
var kom en liten arg och rödglödgad gubbe upp ur
stor-luckan med en hvitglödgad eldtång i handen och for
fräsande och svärjande omkring relingarne så att fiskrarne
hals öfver hufvud kastade sig
med på isen igen och satte
till bens allt hvad de kunde. En af dem, jag tror han
hette Anders Pehrson eller Pehr Andersson, halkade omkull
ett stycke ifrån skonaren och han fick eldtången efter sig
så att det fräste i isen, och den slog ner så tätt bredvid
honom, så att det brände hål i tröjärmen — och det hålet
sitter der än, påstod min sagesman. Och icke nog med
det; alla fiskrarne blefvo så sjuka och eländiga så att de
aldrig ha repat sig se’n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
