- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / I. /
111

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skärgårdsfröknarne - 2.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kuslig åt’ mig, ska jag säga grosshandlarn, tor si det va’
som sagt va’ på qvällssidan, och grå va’ di som grå katten.
-Men så tog jag då kurage te mig, och harskla mig litet
i halsen och sa: livad
ii’ det fråga om, sa’ jag. “Vill ni
sälja brädera?“ sa’ den ena, och ho va’ litet längre än
den andra, och såg ut som ho’ varit förstyre för dom.
“Nej, de ska’ jag sälja i Dalarö,“ svarte jag. “Hå kors,“
sa’ ho, “det ä’ väl lika bra te sälja dom här, och jag vill
bara ha’ en tolft,“ sa’ ho. “Hvem ä’ ho’ då?“ frågte
jagså der på omslag, för si jag tyckte det kunde vara roligt
te höra,
fast nog visste jag hvilka jag hade och göra med.
alltid. “Det rör er inte,“ sa’ ho’ “och vill ni inte bli af
med en tolft, så inte tänker jag tigga er, inte.“ —• “Ja, inte
jag heller,“ sa’ jag. Men så hviska den andra någe te‘na.
och så sa’ ho: “fast nog kunde Janson sälja en tolft te’
en gammal bekant,“ sa’ hon. Då ser grosshandlarn, så
klack det te i hjerta på mig, och jag ryste rakt kontant
te utan att jag kunde hjelpat, för det slapp ur mig på en
gång: “Herre jestandes,“ ropte jag, “jag tror de ä’
svart-Iröknara från Foglarö!“ — “Det slår in det,“ sa’ ho, och
skratta te så hämskt så jag kände hur kallsvetten lacka
utåt ryggen på mig, “och nog kan Janson låta oss få
köpa litet bräder,“ sa’ ho. Och ser grosshandlarn, då
tordes jag rakt inte säga nej, utan jag låt dom
få en
tolft.
och den ville jag då bära opp te dom der di bodde, men
då sa’ den längsta: “Nej, olägg dom på
stranna,“ sa’ hon. [-•‘så-]
{+“så+} bär vi nog sjelf.“ —
“Ali det går fäll inte an,“ sa’ jag.
“inte orkar fröknara med det.“— “Orkar!“ sa’ ho, “åh, när
en byggt sin stuga sjelf, och sjelf fört hem timret tilFna,
så orkar en iall nog också bära några brädlappar.“

“Hvad säger ni, fader Janson,“ frågade
grosshandlaren, “hade de byggt sin stuga sjelf?“

“Ja, så sa’ de, ja! Men nog kan en begripa hvem
som byggt den, alltid. Nå, hur det nu va’ med det, men
jag fick inte bära opp några bräder inte; men betalninga
den fick jag i silfver, och inte såg jag att di bar något,
men när jag så der mot fyratiden på morgon la’ ut igen.
nå var brädtolften borta. Han bar fäll opp’en åt dem vid
tolftiden kan jag tänka, — för då hörde jag ett brakande
på strand, men jag titta inte ut jag, det var jag honom [-för slug-]
{+for »Ing+} till.“

“H vilken?“

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:33:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fhsvv/1/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free