Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fiskar-Stina. Ett skärgårdsminne - 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tog lian den slutligen och skakade den en god stund, och
lian tyckte, att han aldrig ville släppa den, så varm och
mjuk var den.
“Nej, nu väntar frun på mig!“ ropade Kristine
skrattande och drog sin hand ur hans, “adjö nu!“ och med några
lätta språng var hon utom den rankiga grinden och uppe
på backen, från hvilken
I1011 gladt nickade tillbaka åt Janne,
som stod der med mössan i handen, tittande uppåt alldeles
som om han varit solblind.
Och Gud vet, 0111 han icke var det också, ty det
dröjde en lång stund innan han kunde ta’ tag i yxan igen,
och vid första hugget han slog, så högg han en granspira
nästan midt af i hastigheten, och medan han betänksamt
stod
och klådde sig bakom örat, förargad öfver misshugget,
såg han huru de båda fruntimren, följda af Nils, begåfvo
sig af öfver ängen igen och nedåt stranden,
hvarifrån
ökan
om en stund lade ut för att föra dem tillbaka till
ångbåten,
“Bet var en rasande rar tös!“ tänkte Janne för sig
sjelf, i det han liksom ofrivilligt tog mössan af sig och
helsade utåt sjön,
hvarifrån lian tyckte att en glad nick
från ett omvändt hufvud helsade honom tillbaka; “si, 011
tokken en i stugan derinne, det vore kalas, det. .. Men
jag är
fall stormtokig som kan tro att.. . det är bara
mors ’fel, som inte kan låta bli att prata om att jag borde
gifta mig. Jag gifta mig? Jag fattigråtta... jo, jag sir
så ut. Ila ha ha!“
Och Janne slog till ett skallande skratt, så högt och
så bittert, att katten, som lekte bland spånorna vid lians
fotter, hoppade högt i vädret af förskräckelse, och derpå
med ett enda språng rakt in genom dörren på den lutande
gamla sjöboden, som stod nere vid stranden, i sin tur
skrämmande på flykten ett par kråkor, hvilka helt förnumstigt
spatserade på den sneda notbryggan.
“Hvad i Herrans namn skrattar du åt, Janne?“ sporde
gumman, som i detsamma kom ut på
förs tuqvis ten, “du ä"
ju mol ensammen, vet jag?“
“Skratta’ jag?“ svarade Janne, liksom vaknande ur en
dröm, “nej, då har I hört galet, mor! Jag vore färdig att
gråta i stället!“ tilläde han halfhögt för sig sjelf.
“Ja, då var det fäll sjörån, som skratta’ då,“ menade
gumman, “för fasligt underligt lät det. Men kom in nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
