- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
104

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den starkaste

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

“Jag dansar inte!“ svarade Valborg lugnt men
bestämdt, i det hon steg upp, såg öfversten fast i ögonen
och gick ut ur salen, sedan hon med en hastig rörelse
befriat sin arm ur det skrufstäd, som öppnades af
öfver-raskningen öfver hennes trots och visst icke godvilligt.

Öfversten ämnade just skynda efter henne för att ge
henne ett mustigt svar på den sista repliken, då i
detsamma jägmästaren, som tröttnat på att traktera
vald-horn med mungipan, kom fram och slog honom vänskapligt
på axeln.

“Ha ha ha, hon är förbannadt söt!“ skrattade han i
öfverstens öra; “jag har haft god tid te se på henne hela
qvälln! Dansar riktigt som en töcken der sulfid, eller
hvad det heter! Men så är karlarne förtjusta också...
ända ifrån min vän Brandt och till förvaltaren... ha ha
ha ... han är då riktigt stortjusad, han! Om inte han har
spelt som en orre för henne hela qvällen, så vill jag vara
skapt som en hare!“

“Drag för tusan!“ mumlade öfversten och sökte komma
undan.

“Hvad sa’ öfversten? Ä’ jag förtjust, ja? Jo, det
kan öfversten lita på! Men ska vi inte dricka ett glas
punsch, innan maten kommer ?“

Och utan krus tog han öfversten under armen och
drog honom med sig ut i spelrummet, genom förmaket,
der Valborg satt sig på en stol bredvid Jemina, som
icke kunde begripa, hvarför Valborg var så röd om
handleden.

“Den är ju alldeles eldröd, som om någon skulle
ha klämt den!“ ropade hon och visade Valborgs arm för
fruame.

“Det är mitt armband, som är för trångt,“ sade
Valborg och såg på öfversten, som i detsamma vid
jägmästarens arm drogs igenom rummet.

“Se bara, herr öfverste, ett sådant styggt armband!“
sade en af damerna och visade på Valborgs arm; “ni får
lof att skaffa fröken Valborg ett större!“

“Ja... det skall hon få... i morgon!“ röt öfversten
med en blick och en ton, som kom Valborg att rysa, och
som mer än tillräckligt sade henne, att morgondagen skulle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:40 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/2/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free