Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den starkaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höra hur det var med henne; men med honom, likaom med
öfversten, talade hon sällan annat än helt fåordigt, hur
mycket de än båda två sökte förmå henne att glömma det
förflutna. Hvarje gång Harald kom ner ifrån ett sådant
besök, gick han alltid ut åt egorna för att söka tillfälle
att komma i gräl med förvaltaren; men Hall behandlade
saken på en gång så lugnt och så öfverlägset, att det nästan
aldrig blef något utaf. Rummelfarderna till Stockholm
återtogos likväl icke; i stället stängde han långa stunder
in sig på sitt rum och läste, och kaptenen, som ofta nog
gick dit upp för att se till honom, märkte att han med ifver
lagt sig pa att studera engelska språket. “Det fans så
bra landtbruksböcker på det språket,“ menade han, “och
nu när utsigt fans för honom att få Valborg, så ville han
bli en riktigt duglig landtbrukare, för att kunna försörja
sin hustru.“
“Ja, men om hon inte vill bli din då?“ brukade då
kaptenen försigtigtvis tillägga.
*‘Så kan väl engelskan vara bra i alla fall,“ menade
Harald, och såg mörk ut, medan han dock i sitt sinne
hyste de bästa förhoppningar om att kunna besegra
kusinens motsånd och få henne att tycka om sig. Vid Haralds
ålder är man icke gerna misstrogen om sin förmåga i
dylika fall.
“Bara förvaltaren kommer bort,“ tänkte han, “och hon
inte har någon annan än mig att tillgå, så ska hon nog
fästa sig vid mig.“
Under de första stadierna af Valborgs sjukdom, led
öfversten verkligen ett grymt straff för sin öfverilning och
sitt tyranni, ty hvarje gång han ville närma sig hennes
säng, utbröt hon i den vildaste yrsel, så att han slutligen
måste undvika att låta henne ana sin närvaro. Men sedan
feberns häftighet lagt sig något och det farliga tjuguförsta
dygnet gått förbi, förändrades förhållandet, till öfverstens
stora lättnad. Första gången han då kom upp till henne,
blef hon visserligen upprörd, men hon räckte honom likväl
sin hand och såg vänligt på honom utan att yttra ett ord.
“Du har varit mycket sjuk, min kära flicka,“ hviskade
öfversten, i det han böjde sig ner öfver henne; “men du
är nu utom all fara, och jag hoppas att du snart skall
komma på benen igen.“
Svart på hvitt. II. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
