- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
167

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lillbo-Petter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

“Det var då, det, mor!“ svarade Petter med en suck.
“Ja, det var då. Käraste min gosse! säg mig nu
riktigt ett godt ord innan du far. Kan da förlåta gamla mor
din allt elände, som hon har dragit öfver dig.“

“Kära mor, tala inte så! Inte har I dragit något
elände öfver mig, det var mitt eget sinne som gjorde det.
Men nu ett ord om annat, mor, för i rappet ä’ fall Olsson
här med skutan, och då får jag inte tid att säga det. När
Elin nu kommer och ser till er, mor — för det har hon
lofvat och det vet jag nog att hon gör, så tala me’na om
mej, och säg henne att om hon inte väntar trofast på mig,
så blir jag en usling derborta med.“

“Hå kors, nog väntar hon på dig, min gulle gosse.
Det har hon ju sagt så många gånger.“

“Ja men ser I, mor, ur ögat ur sinnet, heter det.
När föräldrame hennes väl vet att jag ä’ borta så långt i
verlden, så tänker jag di sätter nog åt henne att hon ska’
ta? nå’n annan.“

“Men ho’ ä’ nog flicka te’ säga nej ho’, om det så
skulle vara.“

“Tror I det, mor?“

“Tror du inte sjelf på’na, hjertandes min gosse. Det
-är synd, när en sett hur trofaster hon har varit i hela
sju åra.“

“Jag vill det nog så gerna, men jag kan inte. Så
länge jag ä’ när henne, och hon ser på mig med sina
vackra, ärliga ögon, så går det nog for sig, men si, när
hon ä’ borta, — och om några timmar ä’ hon borta för
långa tider. — Gu’ vet när jag ska’ se henne igen, och
hur det då ä’ för oss bägge.“

Och Petters hufvud sjönk ned mot armarne, som
hvi-lade på bordet och han gret bittert och länge. Den gamla
modern gjorde så med, och intét ord byttes på en lång stund
emellan dem båda. Då hördes hastiga och något ojemna
steg utanför, efter ett ögonblick öppnades dörren, och Tok-

Stinas sneda ansigte tittade in i stugan.

“Nu ä’ skeppar Olsson nere vid bryggan,“ anmälde

hon entonigt och med ett af sina vanliga grin.

“Jaså!“ svarade Petter i det han med en kraftig
ansträngning reste sig upp och skakade bort tårarae och
sorgen, som fått makt öfver honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:40 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/2/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free