- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
169

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lillbo-Petter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Han bemannade sig snart, gick in till nämndemannens
och tog afsked af dem båda. Nämndeman såg litet fuktig
ut i ögonen, när han skakade hans hand och önskade
honom lycka till, och sjelfva nämndemansmor sade honom
ett vänligare farväl än han hade väntat. Elin såg han
inte till.

“Di låter henne inte säga mig adjö, en gång,“ tänkte
han för sig sjelf; “nånå, jag ska’ fall inte ha’ det bättre,
kan jag tänka, “

“Du kan gerna titta in i sjöbo’n, när du går ner,“
sade nämndeman, som tycktes läsa hans tanke i den sorgsna
och bittra blick han kastade omkring sig; “der står ett litet
knyte, som du kan ta’ med dig på färden.“

Och dermed skildes de.

När Petter kom ner till sjöboden, stod dörren öppen.

Han trädde in, och ett utrop af glädje undföll honom,
då han derinne i halfdunklet såg Elin komma emot sig
med förgråtna ögon, men vänlig och med utsträckt hand.

“Se här, Petter,“ sade. hon sakta, i det hon lade sin
hand i hans, “här ä’ ett matsäcksknyte från mor, och om
du inte försmår den, så är här också en gåfva ifrån mig.
Du försmår den ju inte.“

Och hon lade i hans hand en liten psalmbok med ett
förgyldt körs på permen, och såg ångestfullt upp i hans
ansigte. Han tog boken, lade sin arm om hennes lif,
tryckte henne intill sig, och kysste henne, i det han
hviskade :

“Gud välsigne dig, Elin. Din gåfva ska7 aldrig
lemna mig.“

“Då ä’ jag glad och nöjd,“ svarade flickan med
strålande blick, “då ska’ det nog gå dig väl derborta i det
främmande landet.“

På det sättet skildes de, och om en stund stack
Olssons skuta ut på fjärden för god vind, medan Petter
stod vid relingen och såg huru det käraste han egde
försvann allt mer och mer.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:40 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/2/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free