Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lillbo-Petter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
värre, och böljade dessutom hosta. Men på landet och i
synnerhet i Skärgården, faster man sig inte vid sådana
småsaker; gumman knogade med i sina vanliga sysslor i
alla fall, som om ingenting ovanligt hade händt. Elin var
visserligen orolig och ville skicka till Vaxholm etter
doktorn; men det förklarade nämndemansmor skulle visst inte
komma att hända.
Det vore bara litet vårfrossa som hon fått, och den
skulle hon nog kurera, om hon bara fick hållas med den
som hon ville, försäkrade hon. Och nämndeman, som aå
många gånger sett hur hans gumma kurerat både folk
och fö, satte det fullständigaste förtroende till henngs
läkareförmåga. Det behöfdes bara att så aska omkring en
jordfast sten, motsols tre gånger, en torsdagsqväll under
utsägande af orden:
«Tills denna sådden kommer opp
Bort med frossan nr min kropp!»
så vore man af med den, och det för en temligen dugtig tid.
Och nämndeman och Elin sådde och sådde; men om
■det också varit sju torsdagar i den veckan, så hade det
inte hjelpt, och slutet på sådden blef det, att innan veckans
slut var nämndemansmor sängliggande, och när doktorn
ändtligen kom, så förklarade han att det var
lunginflammation och var rasande för att han inte blifvit tillkallad
förr, medan han kunnat uträtta något. Han försökte dock
allt hvad göras kunde, och som nämndemansmor var en
stark och sund natur, tvcktes det verkligen i böijan som
om hon skulle komma pä benen igen, då tillståndet på en
gång förvärrades helt plötsligt.
Doktorn, som hade varit der dagen förut, och då sagt
åt Elin att han hade godt hopp, blef i hög grad förvånad
öfver den hastiga försämringen.
“Hvad har nu inträffat ?“ frågade han med rynkade
ögonbryn, “hon har väl inte varit uppe ur sängen heller. “
“Nej, låt bli det,“ svarade nämndeman, “vi bara bädda
om åt’ henne i går afse, för si’ ho’ klaga’ sig öfver att
ho’ låg så hårdt.“
“Hvad skulle det tjena till! Jag hade ju förbjudit *
att på minsta sätt rubba henne ur sängen.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
