Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tallriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Snälla Greta !“ ropade hon nästan andlös, i det hon
föll ned på en stol, “skynda dig ut i gränden och se efter
att de inte slå ihjäl hvarann!“
“H vilka ?“ frågade jag.
“Andersson och Jörgen!“ svarade hon snyftande.
Jag frågade inte mera, utan barhufvad som jag var,
skyndade jag ut öfver gården och genom porten upp i
gränden. Som jag kom dit ut, fick jag se Jörgen som
långsamt kom gående nedåt porten, och jag blef så glad
att det klack till i hjertat på mig, och jag kunde inte ta7
ett steg till. Som jag stod i skuggan af porten och
planket, såg Jörgen mig inte, utan ett stycke från porten vände
han sig om uppåt gatan, knöt handen och sade halfhögt i
det han skakade den våldsamt:
“Vänta mig, din lättfotade kanalje! Du kom undan
mig nu; men nästa gång far jag väl fatt i dig ändå, och
då blir det min tur.“
“Hvem ä’ det Jörgen vill ha fatt i?“ frågade jag, i
det jag sökte göra min röst så lugn som möjligt.
“Hvad gör du här, Greta ?“ frågade han hastigt i det
han vände sig om, och jag såg att han studsade.
“Jag såg efter hvarför du sprang så förtvifladt efter
Andersson!“ svarade jag.
“Hur vet du att det var honom jag sprang efter ?“
frågade han förvånad.
“Kors, efter som det var jag som stod på gården
och pratade med honom,“ svarade jag djerft. Se, det
flög i mig, att om jag kunde få honom att tro att
det var jag, så kunde jag ställa till rätta alltsammans,
och kanske hindra en olycka som kunde bli farlig for
oss alla.
“Var det du?“ frågade Jörgen misstroget, i det han
följde mig in på gården; “det var märkvärdigt hvad du då
blef lång just i den momangen!“
“I månskenet ser man ju alltid lång ut,“ svarade
jag och fortsatte modigt min osanning. “I qväll lär du väl
för resten inte sett så noga om jag var lång eller liten,
tänker jag.“
“Var det verkligen du, Greta ?“ frågade Jörgen på
nytt med sväfvande röst, “var det dig han kysste ?“
“Ja visst var det jag, och hade du inte kommit så
burdus öfver oss, så skulle han nog fått en örfil for kyssen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
