Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tallriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fram emot september månads slut kom Lina tillbaka
ner till Stockholm igen, och som hon hade skrifvit när hon
skulle komma, for jag just öfver till Skeppsbron och tittade
efter henne, för hon väntades med en brädskonare från
Söderhamn, som sedan skulle lägga öfver till en brädgård
ute på Djurgården. När jag kom dit, hade skonerten just
nyss halat sig in till bomslupstrappan, och Lina stod,
vackrare och gladare än någonsin, vid relingen och
hvif-tade och nickade åt mig, när hon fick sigte på mig i land.
Det dröjde ett par timmar innan tullkarlame hade kommit
ombord, och hon fick sina saker, och under tiden hade jag
skaffat ett par bekanta Djurgårdsgummor méd sin roddbåt,
«om skulle föra oss öfver till varfvet med saker och allt,
och när vi väl hade kommit ner i båten och den ena
madamen på det vanliga viset stält sig med ryggen mot oss
för att styra med sin åra, så började vi prata om allt som
hade händt, medan Lina varit borta.
Att gubben Butter gått all verldens väg tycktes glädja
Lina på det högsta.
“Jag har alltid varit rädd för att få svärföräldrar i
huset, om jag skulle gifta inig,“ sade hon på sitt vanliga
lättvindiga sätt, “och derför var det bra som det gick.
Jag tyckte aldrig riktigt om den der gamla halffåniga
gubben, och jag ska’ nog reda mig mycket bättre med Jörgen,
när jag är ensam om honom.“
“Nå, har du haft något bref från Jörgen under
sommaren ?“ frågade jag, och var kanske för hennes skull litet
mera nyfiken än jag ville vara.
“Ja, bara ett enda och det var ifrån Havre, der de
måst gå in för att reparera, for de hade varit ute för en
ryslig storm på Nordsjön. Ja det säger jag då, att när
vi bli’ gifta, så tår Jörgen lof att skaffa sig något annat
att göra, för jag vill inte vara hustru åt en sjöman, och
sitta och ängslas ihjäl, medan han är ute och sliter ondt
på sjön.“
“Det kan visst vara tråkigt,“ invände jag, “men
du vet också mycket väl att Jörgen inte kan öfverge
sjön, och inte kan du väl ha hjerta att se honom gå
och vantrifvas på land, bara för att du inte ska’ vara
orolig.“
“Det vet jag visst,“ skrattade Lina, “han måtte väl
öka’ göra som jag vill, om han också inte tycker om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
