- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
232

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tallriken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och tvärstannade som stegen af åskan, då han såg att två
personer stängde vägen för honom.

“Ur vägen!“ ropade han hastigt med flämtande röst,
“eller också kan jag lika gerna sticka ner två som en!
Ur vägen !“

“Gud i himmelen! Det är Jörgen!“ ropade jag i
detsamma, och Rulls armar, som redan höjts för att fatta tag
i den flyende, föllo maktlösa ned vid hans sidor, för att
sedan om ett ögonblick fatta tag i mig, som annars hade
fallit i gatan.

“Ja, det är jag,“ svarade Jörgen med låg och hes röst,
“och ä’ det så att han är död, så kan du gerna säga dem
att jag ä7 hemma, och att jag svarar för hvad jag gjort!“
Och efter de orden försvann han i mörkret uppåt
gatan. Ögonblicket derpå kommo några karlar springande
och frågade oss om vi sett till mördaren.

“Han hoppade öfver planket in i trägården, just när
jag skulle ta’ fatt i honom,“ svarade Rull.

“Kors, en så’n kanalje!“ ropade en af karlarne “då
få vi lof att genskjuta’n nere på slätten!“

Och dermed skyndade de upp till hörnet för att
genom Lubecks gård komma ned på slätten, der de trodde
sig kunna fånga den brottslige.

“Kom nu, så för jag Greta hem,“ sade den unge
sjömannen, i det han lade armen omkring mitt lif, för att
hålla mig uppe.

“Nej, nej,“ hviskade jag, “låt oss gå dit ned! Den
stackars, stackars Lina!“

“Ja, nu har hon kanske lekt ut!“ svarade min
följeslagare med djup ton, i det vi med hastiga steg skyndade
nedåt gatan. När vi kommo fram till platsen, var der
redan en stor folksamling, och när vi väl hunnit tränga oss
igenom den, såg jag vid skenet af en lykta, som en af
karlarne höll, en qvinna utsträckt öfver en på gatan
liggande karl* klädd i kanonieruniform, och när den afdånade
qvinnan lyftes upp af några karlar, och en tillkallad
fältskär undersökte den på gatan liggande mannen, hörde jag
honom säga efter ett ögonblick:

“Knifven har gått in strax under hjertat på honom,
han är redan död. Här är ingenting att göra.“

Och det var det sista jag hörde, ty i samma
ögonblick föll jag afdånad i armarna på min ledsagare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:40 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/2/0231.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free