Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tallriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
e.
“Jag vill inte försöka beskrifva allt det elände, som
nu hopade sig öfver oss," fortsatte gumman efter en stund,
sedan hon borttorkat några tårar; “men litet hvar kan väl
tänka sig hur det skulle vara, och hvilken jul vi hade.
Redan samma qväll som mordet skedde, ett par timmar
efter sedan Lina och jag blifvit förda hem till vårt, hade
Jörgen gått och angifvit sig sjelf som banemannen, och att
han genast sattes inom lås och bom, var naturligt. Saken
väckte ett ofantligt uppseende, och flere dagar var vår port
ordentligt belägrad utaf folk, som ville se Lina och af
hennes egen mun höra hur allt hade gått till. Lyckligtvis
för henne hade hon likväl redan samma afton, dråpet
begicks, sjuknat i en häftig feber, så att hon de närmaste
dagarae inte visste något utaf hvad som hände och skedde,
och vi hoppades alla att vår Herre skulle förbarma sig
söfver henne och låta henne gå bort från alltsammans innan
hon kunde tänka redigt öfver den förfarliga olycka, som
hon var skulden till.
Men det hade väl varit för mycken nåd för en så stor
synderska som hon, och efter nära åtta dagars yrsel och
dvala om hvartannat, vaknade hon åter till medvetande om sin
olycka. Det var en förfarlig stund, den, då hon blek och
utmärglad af sjukdomen, satte sig upp i sängen och med
hjertslitande röst ropade efter Jörgen, och så småningom
påminde sig allt hvad som händt, och med förtviflade rop
föll tillbaka på hufvudgärden, anklagande och förbannande
sig sjelf för den olycka hon bragt öfver honom. Allt hvad
vi sade eller gjorde för att lugna henne, var förgäfves; hon
ville upp och bort till fängelset der han satt, hon ville hän
till hans domare och anklaga sig för dråpet; slutligen när
vi sade henne att allt detta vore fåfängt och att det inte
skulle hjelpa Jörgen, så ville hon bära hand på sig sjelf,
och det var med yttersta möda vi kunde hindra henne från
att fullfölja sitt olyckliga beslut.
Min mor, som inte visste sig något råd, gick slutligen
till kyrkoherden och bad honom komma och tala vid henne,
och det gjorde han också. Det var en lugn, mild och
vördnadsvärd äldre man, och han lyckades slutligen att lugna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
