Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fi2
Största delen af sin tid tjenstgjorde Forssman i höga
norden och det var der jag såsom revierförvallare kom i
närmare beröring med honom och lärde mig att högakta
honom såsom en kunnig och human förman och vänfast
kamrat. Med sitt sällsynt goda minne var han ett lefvande
lexikon för alla yngre forstmän inom sitt vidsträckta distrikt.
Kan kände allt. visste allt, kom ihåg allt, hvad som kunde
förekomma inom hvarje revier, hvarför äfven hans
inspek-lionsresor voro synnerligen instruktiva.
Dessa hans ärligen återkommande inspektionsresor voro
för hvarje lappsk forstmästare ljusglimter uti deras isolerade,
enformiga lif. Alla väntade på honom, förstmästarene jemte
fruarne och barnen väntade, t. o. m. deras tjenstefolk
väntade, ty han var lika vänlig mol alla människor och därför
afhållen af alla, och glädjen var allmän, när den fryntlige
gubben trädde in alltid pä den förut utsatta liden, ja, på
limmen, punktlig som ban var.
En gång gjorde han härifrån ett undantag, då jag
väntade honom från Sodankylä till Kemijärvi i slutet af Februari
1.899. Yrvädret var visserligen förfärligt, inen så hade jag
vant mig vid hans punktlighet, att jag trodde, att ej ens
naturkrafterna skulle förmå honom att afvika härifrån. Jag
väntade 2 dagar, väntade tre och sä upphörde jag alt vänta,
och antog att ban tagit en annan väg i anledning af det
ihallande yrvädret, och nedslagenheten var allmän i bela
huset–-.
En dag ser jag en häst aka öfver Pöyliöjärvi,
sträfvande fram åt min bostad (forstmästarebostället). Ingen häst
hade rört sig der på flere dagar, alldeles igenyrad som
vägen var. Hästen stannade alltid efter några framryckningar
och en karl trampade upp vägen framför. Jag kom ej
engång att tänka på mera att det kunde vara Forssman, som
satt i släden. Jag yttrade endast: hvem kan vara så tokig
begifva sig ut uti ett dylikt väder. Jag följde dock med blicken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
