Hon var ingen ung flicka, så mycket blev med ens tydligt, då det klara månljuset föll över hennes ansikte. Men intagande och vacker var hon i den mognad, som låg över och prydde hela hennes varelse. Hennes utseende var mera exotiskt än nordiskt. Med de djupt liggande svartbruna ögonen, som blickade fram under ett knippe av stenkolssvarta lockar, vilka nästan fullständigt täckte pannan och beströk även de ännu blomstrande kinderna, kunde man ha tagit henne för en mexikanska. Men även om hennes ansikte gav anledning till ett antagande i denna riktning, behövde hon blott öppna sin mun och tala för att röstens klang och själva talets form skulle röja nordens dotter.
»Ni medger då», yttrade hon, sedan hon tagit sin plats vid den unge mannens sida, »att en sådan nattscen som denna är imponerande och ger tanken flykt.»
»Ja, huru skulle jag kunna annat! Just då ni kom, stod jag och erinrade mig, vad den store astronomen Kepler skall ha yttrat, efter det han tillbringat en hel natt under studiet av himlakropparnas rörelser. 'Jag har på nytt tänkt Guds första tankar'.»
»Ja, jag vet, det sägs, att Kepler skall ha yttrat någonting sådant. Men om han har rätt däri, att de stora tankar, som funnit sitt uttryck i naturen omkring oss, äro Guds allra första, det blir en annan sak. Det synes mig, att de hans tankar, som rörde sig om människans utkorelse i Kristus äro ännu äldre.»
»Så tror även jag. För ögonblicket behöver jag likväl blott stanna inför naturen för att med Paulus utbrista: 'O, vilket djup av rikedom och visdom hos Gud!'»
»Ja, och om detta är edert första intryck av besöket häruppe i kväll, så låt det också bli det, varmed ni lämnar Skansen. Därpå gör ni en vinst. Lyd mitt råd, fortsätt ej dit inåt!»
Hon pekade inåt friluftsmuseet med dess nöjesetablissemang och dess jätteburar, där markens djur och luftens fåglar sörja förlusten av sin frihet.
»Gå ej dit», fortfor hon med ökad känsla i rösten. »Skansen är ingen Guds tanke. Där suckar en del av skapelsen och våndas, våndas och trängtar till frihet. Och människorna, som på olika sätt förlusta sig därinne, tänka icke Guds tankar. De tänka sina egna och i förhållande till dessa äro Guds så mycket högre, som himlen är högre än jorden. Har stjärnbeströdd himmel, välvd över vatten och land i höstens färgton, försatt er i stämning, så gå till nattens vila därmed! Det är mitt råd. O, att jag gjort så själv - - - .»
Hon lade händerna över sitt ansikte och började gråta. Filip märkte därvid något, som han icke förut sett, de två strålande guldringarna på vänstra handens ringfinger. Hon var sålunda gift. Den unge mannen fann hennes uppförande icke så litet underligt, och inför hennes tårar hade han ej ett ord att yttra. En viss förstämning grep honom, och han reflekterade ett ögonblick på att försvinna så hastigt och tyst som möjligt. I ett ögonblick hade emellertid kvinnan ånyo besinnat sig och såg upp på honom.
»Förlåt mig ännu en gång», sade hon; »vi känslomänniskor tarva mycket överseende med oss. Låt oss slå oss ned en stund, så vill jag ge er en förklaring, och ni skall förstå mina tårar.»
Hon satte sig på den i stapelöppningen för skansenbesökares bekvämlighet utställda soffan. Under rätt mycken tvekan satte sig Filip bredvid henne.
»Ni förefaller en smula betänksam», anmärkte kvinnan, »och jag förvånas icke mycket däröver. Ni undrar, förstås, vad jag är för en högst egendomlig människa, och ni befarar att, om ni slår er ner här bredvid mig en stund, så skall, om det blir känt bland edra bekanta, ni med det samma betraktas som en mindre anständig ung man. Det där känner jag till alltihop. Tiden är nu en gång sådan, att människorna måste möta varandra med fördomar och förutfattade meningar.»
Åter darrade rösten såsom för en ansträngning till undertryckande av framstormande känslor.
Filip märkte detta och skyndade att förekomma ett känsloutbrott.
»Ni har icke gissat helt och hållet rätt i fråga om anledningen till min tvekan», yttrade han, allvarligt och med utsökt artighet. »Min betänksamhet avser mera er heder än min. Jag har rent ut sagt icke så mycket att riskera. Men ni är en gift kvinna och bör vara mån om ert rykte. Jag har samma uppfattning som ni om tiden. Även jag vet något om dess fördomsfullhet och dess ärelöshet. Då ni därtill är, som ni själv säger, en känslomänniska, behöves det ju så ofantligt litet för att en i övrigt oskyldig sak skall vändas emot er och bereda er obeskrivliga lidanden.»
»Allt det där är också riktigt», svarade kvinnan, »och likväl är jag glad och tacksam att få räknas till känslomänniskorna. Visserligen är det vår lott att slitas mellan himmel och avgrund, men de stunder, då det himmelska har övertaget, äro i alla fall så underbart härliga, att de mer än väl bli oss en ersättning för vad vi däremellan få lida. Här i nattens stillhet med detta naturens skådespel över och framför mig och med en vänlig fördomsfri människa bredvid mig, erfar jag just den tillfredsställelse och ro, som gör, att jag gärna riskerar de av er tänkta följderna, dem en skandalhungrig värld kan finna lämpligt att låta övergå mig.»
»I så fall må jag då lugnt slå mig ner hos er en stund», inföll Filip, »men tillåt mig då att presentera mig. Mitt namn är . . .»
»Nej», avbröt kvinnan, »jag vill inte veta det, ty jag tänker icke säga eder mitt. Vad skulle det tjäna till. Ha vi händelsevis mötts här den stämningsfullaste bland nätter, så låt oss njuta av stjärneglansen över oss och det drömfyllda töcknet kring berg och höjder och sedan låta det bliva därvid. Om ni kände mitt namn, skulle ni kunna falla för frestelsen att med ledning därav söka forska i mitt livs historia, och om jag i min tur finge vetskap därom, skulle jag förakta er.»
»Vad, min fru, vem tar ni då mig för att vara?» Filip reste sig med hast och fäste en skarpt forskande blick på kvinnan.
»Se så, ni har samma brusande temperament ni som jag, det ser jag nu. Ni kan gott slå er ner, medan jag säger ännu ett ord. Jag har icke tagit er för att vara, vare sig det ena eller det andra. Jag fann er här, fattad av beundran inför det stora i Guds tankar, sådana de tagit form i denna nattscen. Om jag verkligen tagit er för något, så har det varit för en, som är tillgänglig för det upphöjda och stora. Mera har jag icke intresse av. Jag har ingen smak för presentationer. På mig verka de som gyckelspel. Men räck mig gärna er hand! Tack! Sitt nu ner och var inte ond på mig!»
»Det skulle jag under inga förhållanden kunna bli. Men, huru var det, ni lovade mig en förklaring på edra tårar nyss? »
»Ja, det gjorde jag, och det var mitt förhastade löfte. Jag vill nu i alla händelser uppfylla det.»
»Låt gärna vara därmed, om ni tror, att ni därigenom blir på nytt upprörd. Jag vill inte se er gråta mera.»
