Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dixons återkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIXONS ÅTERKOMST.
167
som var nära tretti år, då han gaf sig ut. Det är
många Herrans år se’n nu, och han var värd på
ett värdshus i Wapping, Blå Lejonet di kallade.
Hans mor, som hade haft värdshuset före
honom, hade uppfostrat honom mycket stilla och
beskedligt, och då hon dog, gick han och gifte sig med
ett ungt vackert fruntimmer, som hade haft sina ögon
på värdshuset, utan att just tänka så mycket på
honom. Jag fick veta det genom pigan, som
tjänade hos dem. Det var en snäll och beskedlig flicka,
och där försiggick inte just mycket, som inte hon
hörde. Men så hade hon också örsprång i timtal,
stackars flicka.
Som hon inte brydde sig mycket om sin man
och han till på köpet hade skämt bort henne,
började fru Dixon snart lefva röfvare med honom.
Alltid lät hon honom äta upp, att han var så mesig
och beskedlig, och sedan de hade varit gifta i två tre
år, var han inte mera värd där på stället än jag är lörd.
Inte så mycket en gång. Hon hade ett sådant
förskräckligt lynne, att det inte var några händer med
henne, och för husfredens skull gaf han efter för
henne, och så blef det en vana, som han inte kunde
komma ur.
De hade inte varit gifta länge, förr än hon tog
dit sin kusin, Charlie Burge, till att stå innanför
disken, och om en månad eller två kom hans bror
Bob också, som hade slösat bort en hel hop med
tid på att söka arbete i stället för att göra det. De
hade det så bra där, att deras far — målare till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
