- Project Runeberg -  Ur Finlands historia. Publikationer ur de alopæiska pappren / Del II /
618

[MARC] Author: Adolf Alarik Neovius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Visheten, Skalde-Digt i sju sånger.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

De darra mer och mer, ju mer de Huset nalckas,
Men skade-törsten brann, ju mer den borde svalckas.

När denna stygga här på Jordens yta träder,
Hon diupa suckar drar, men vet ej sielf åt hvad,
Utaf sin Ungdoms-tid hon menlöst än sig gläder,
Men sorgse ahning har och tvungit gör sig glad;
Ack! Adam, Eva, hör, hur’ ängsligt vädret spelar,
Förnuft, var på din vagt, Naturen något felar!

Si! Edens täcka fällt af dem nu blifva skydda,
Som förr där gerna bodt och älskat denna ort,
De ömma Nöjen fly, bestörta, rädda, brydda,
De sedt en okär syn vid Paradisets port:
Ej Källan leker klar, ej Liljan lifligt prålar,
Si! Solen fläckar får och kastar matta strålar!

Hur’ det gick sedan til, jag gitter ej beskrifva.
Här målet qväfvas vil, jag stammar, får ej ord;
Hvem hade hierta nog, det såret diupt upprifva? —
Lycksaligheten vek, förbannad blef vår Jord;
Ty men’skian föll i synd, med synd i allt elände,
När Menlöshet försvann, och Vishet återvände.

Tredie Sången.

Hvad giorde Himlen då, när Afgrun’n så fick rasa?
Gud såg de anslag väl, men satt där stilla vid,
Han bar där afsky för hans Änglar hade fasa;
Men Men’skian med förnuft, skull’ ha’ sin pröfvo-tid,
En Siäl, som frihet fått, hon borde icke tvingas,
Til godt med varning fås, med våld därtil ej bringas.

Som Mörcksens Förstes hat emot Guds Son mäst brunnit,
Har ock egentlig’ Han des välde nederlagt,
Och vördnadsvärdt det är, hvad råd Guds Vishet funnit,
At åter rätta upp hvad synd i olag bragt;
Om hvilcken hemlighet vi klart nu Läran drifva,
Men tid var förelagd, för’n hon skull’ allmän blifva.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:49:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/finlhist/2/0012.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free