Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland under sjuttonhundratalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den plan rörande Finlands försvar, i hvilken de nya fästningsbyggnaderna
inpassades, grundade sig på den förutsättningen, att ett vinterfälttåg i Finland vore
lika omöjligt som öfver hufvud taget ett krig i de inre, fattiga och glest befolkade
landsdelarna. Följaktligen gällde det vid ett fientligt anfall att söka uppehålla fienden
så länge som möjligt, att vinna tid, till dess förstärkningar från Sverige hunne
anlända. Dessa förstärkningar måste tydligen komma sjöledes, hvadan det var
nödvändigt att med flottan bevara herraväldet på sjön. Erfarenheten från Karl XII:s tid
och från 1741-43 års krig liksom all annan erfarenhet hade tydligen visat, att ett
dylikt tidsvinnande försvar af en underlägsen här icke var möjligt utan stöd af någon
fästning, och därför ville man i första hand åstadkomma en fästning, på hvilken hären
och flottan kunde stödja sig, i hvilken förstärkningarna hade en säker ankomstort,
och hvilken sålunda kunde utgöra en tyngdpunkt i försvaret; och till plats för denna
fästning, som borde vända fronten både mot landet och sjön, utsågs Helsingfors och
den rad af öar, som bildade dess rymliga hamn. För att uppehålla fienden vid eller
i närheten af gränsen föreslogs tillika anläggningen af en fästning vid Degerby (Lovisa)
med ett mindre fäste vid Svartholm och ett annat dylikt vid Anianpelto, på näset
mellan sjöarna Päijäne och Vesijärvi, hvarigenom fiendens anfallsområde skulle icke
obetydligt inskränkas. Såsom en lämplig förrådsort vore Tavastehus af vikt, men
på grund af den antagna omöjligheten af ett krig i det inre af landet ansågos
befästningsarbeten därstädes obehöfliga. Östra Finland ansågs allt för fattigt och
väglöst, för att någon egentlig uppmärksamhet skulle behöfva skänkas detsamma.
Den 9 november 1747 gillade och fastställde konung Fredrik I det af
Ehrensvärd utarbetade »underdånigt Project till en Place d’armes vid Helsingfors». Till
arbetenas påbörjande anvisades för de närmaste fyra åren tillsammans sexton tunnor guld.
Den man, som nu med ens fullfärdig uppträder på skådeplatsen, Augustin
Ehrensvärd, var född i Västmanland 1710 såsom son till en af Karl XII:s mest
använda krigsmän. Tidigt hade han inträdt vid artilleriet och under vidsträckta resor
förvärfvat sig omfattande kunskaper, så att han vid trettio års ålder var
vetenskapsakademiens sekreterare. 1741-42 hade han deltagit i Finska kriget, 1745 åtföljt
Fredrik II:s här och 1746 tagit plats på riddarhuset, där han genom sina framstående
egenskaper och släktskapsförhållanden snart blef en af hattpartiets mest betrodde män
och anförtroddes ledningen af det finska försvarsväsendet. Hans lefnads uppgift blef
nu dels byggandet af Sveaborg, hvilket namn den nya fästningen erhöll 1750, och dels
skapandet af »arméens flotta», hvars chef han blef, när den 1756 skildes från stora
flottan. Trots konstgrepp och förtal, hvarpå frihetstiden var så rik inom alla
områden, fortgick arbetet på fästningen, till icke ringa del utfördt af indelta soldater,
till dess mössorna vid 1765-66 års riksdag lyckades från ledningen af arbetet aflägsna
sin politiska motståndare. Hans planer vågade de likväl icke kullkasta, och de 1769
åter till makten komna hattarna gåfvo honom upprättelse. Då Ehrensvärd 1772 lade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
