Print (PDF) - Color (PDF) - full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krigets orsaker och utbrott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blefvo utan verkan, och det fordrades svenska sändebudets i S:t Petersburg, generalen friherre v. Stedingks<footnote>Denne man, som så väl tjänade sitt land, var född i Pommern 1746 och hade tidigt inträdt i svensk krigstjänst men sedan vunnit utmärkelse både i fransk tjänst och i Nordamerika under frihetskriget. 1783 chef för Karelska dragonerna och något senare för Savolaksbrigaden, utmärkte han sig under 1788-90 årens krig och sändes efter dess slut såsom ambassadör till S:t Petersburg. Där gjorde han sig väl bekant med förhållandena och var från alla håll högt uppburen. Att den ryska öfverrumplingen misslyckades, var, såsom vi skola finna, till hufvudsaklig del Stedingks förtjänst.</footnote> hela skicklighet för att upprätthålla det goda förståndet mellan de båda monarkerna. Den svenska konungen var och förblef obeveklig i förtröstan på sin rättvisa sak och på högre makters bistånd. Tanken att genom smidighet och skickligt begagnande af förhållandena lotsa sitt statsskepp fram genom den oroliga och ovissa tidens bränningar var honom alldeles främmande. Hans ensamma ställning bättrades icke därigenom, att engelska flottan i afsikt att förekomma Napoleons maktutvidgning i Östersjön landsatte trupper på Seland och efter tre dagars våldsam beskjutning af Köpenhamn den 7 september 1807 tvang danska styrelsen att till England öfverlämna hela sin flotta, hvarefter Danmark utan betänkande kastade sig i Napoleons armar. Och icke heller med England fick den svenske konungen någon öfverenskommelse till stånd. Emellertid dröjde kejsar Alexander att uttaga det betydelsefulla steget att förklara England krig, sedan dess regering vägrat att ingå på fredsförslaget. Han fruktade i hög grad England och dess i Öresund kvarliggande flotta, och den ryska handelsvärlden motsåg med oro upphörandet af handelsförbindelsen med England. Först efter flera påminnelser och efter hot om krig <footnote>Till kejsar Alexanders dröjsmål bidrog äfven den allt större svårigheten att kunna förmå Napoleon till ett bestämdt löfte om Moldau och Wallachiet. Napoleon lockade i stället med Finland såsom ersättning för kriget med England, men detta var ingalunda detsamma. »Visserligen ansåg han (Alexander), att besittningen af Finland vore mycket önskvärd, men Finland betraktades vid denna tid såsom en ödemark, och ryska folkets stämning mot Sverige var långt ifrån ovänlig. På Sveriges tron satt för öfrigt en nära frände till honom, en gammal bundsförvant, med hvilken han ej ville bryta. Sverige kunde dessutom påräkna Englands mäktiga skydd, och de faror, för hvilka han utsatte sig genom ett fredsbrott med både England och Sverige, kunde ingalunda anses betalda genom besittningen af Finland. Donaufurstendömena vore en mera lämplig ersättning för ett krig mot England.» (Sveriges krig åren 1808 och 1809, I sid. 30.) </footnote> — en stark fransk här stod fortfarande i Schlesien — samt efter engelska flottans hemfärd från Öresund förklarade ryska sändebudet i London den 8 november de diplomatiska förbindelserna de båda rikena emellan afbrutna och den år 1801 ingångna traktaten rörande sjöfarten m. m. upphäfd. I dess ställe ville ryska kejsaren upplifva den väpnade neutralitetens grundsatser. Friherre v. Stedingk höll konungen noga underrättad om stämningen i S:t Petersburg, och en lycka i olyckan var det, att Sverige var så väl företrädt därstädes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
