Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
garita till herrligt jubel! (Ps. 83: 2, S;
Ps. 1-ltl: U; lin-: 8——–’)). Deras allt
aitttat egettdoiitligti armen. Den har
ingalunda b ö rj at font armc1 tttait som
dett kristliga missionen, och
deti har få småningom utttteeklat sig till
hivad dett blifittit, har tttarit arme tited
titlar, uniformer och fältmufik endast 9,
10 år och hat :ttuxit tttåitga gåttger
hastigare, sedati deit det blef-37). Htoad har
ittatt dock i H:f.trs sett af frälsnings-
arntöus metoder-? Hr Franson har ttog
attntätidt sitt a metoder, innan hatt ens
sett frälsningsartnön, kanske innan deit
fans foitt arme. Wi förstå knappt,
hittad sottt menas ttted dessa itttrycki
art. ,,dessa iseettsätitiingar«, »deiiua tipp-
slnpptia iniisik«. Är ttittsikett uppslup-
pen, emedan det ej är koraltttttfik eller
spelas på otgel? Tänk, hittad uppslup-
pen musik då i den gamla israelitiska
gudstjensten med de må tiga olika iii-
strittttetttett och de hundratals såttgarite
och sångerskorna. Är det kanske derpå
det uttrycket i art. syftar: ,,stöta i ba-
fntt för oss? Tå ioar det ioisft oer-
hördt mycket stötande i basun för sig i
den israelitiska gudstjensten. Widare ta-
las det otit ,,föreställuitigar under guds-
tjensten, hittilka påminna oitt teatern«.
Hioad är då, svitt åsyftas? Wi uteta ej
ottt ttågra föreställningar, på-
utittttattde oitt teatern iallians-
huset. Wi kuttna ej alls fitttta något
liknande föreställning ens deri, oitt stint-
dottt femton till tjugu personer fetat på
platformen, och somliga af dem i kort-
het aflagt något ittitttesbörd Är det tväl
den saken, foiii är teatralisk? Då har
det jti också gått teatraliskt tilli de första
kristnas satttmankomster, ty få befkriftvas
dessa af Pattliis i 1 Kor· 14: 26: «När
J kottittieit tillsamman, så har hivar och
ett af eder en psalm, hatt har under-
wisning, han har en uppenbarelse, hatt
har gåftvatt att tala med tungor, hatt
har uttydning- Tjette allt till uppbyg-
gelse!« Hatt säger ock i 5 ttterfeit. Jag
tville inäl, att J alla . . . profete-
r a d ett (Dett sottt profeterar, talar men-
ttiskor till uppbyggelse, förmaning och
tröst . . . den uppbygger församlingen
v. 8 oclt 4). Det blef många, fotit ta-
la d e på en ettda sammankomst. Månne
iverkligett den omftändigheteu, att ogud-
aktiga unga mätt, fottt håna allt hivad
heligt är, betvifta sammankomsterna i
allianshuset och kanske räcka upp hätt-
derna, beivifar, att ett stort fel blifntit
begånget af ledarite för dessa mötens Wi
hafttta denna aftoit hört tntå nyoittivättda
ynglingar bekänna, att de kommit till
mötena för att håtia och störa, men der
blifivit träffade i hjertat af Gitds fatt-
itiitg och måst leitttia sig åt Gud, sottt
de nu äro glada att få tillhöra. Wi
hafiva ofta fett, att hittar helst Gttds
tväckaiide Aude är på färde, och många
frälsas, der har ock satati fitta inskicka-
de tillstädes, foitt åtminstone på efter-
inötetia tydligt gifttta tillkänna, hittilken
husbonde de tjena, och hitteins ärenden
de gå. Dett, fotti ej toill se något så-
dant, gör bäst i att ej bedja otit tväckelse,
ty det följer i allmänhet med hittarje
större fsadatn Jcke drabbas Kristi fat
genom sådant af smälek.
Herren har icke föreskriftoit någon be-
stämd foritt för sitt folks sammankomster
eller sörsatttlingat«, titett lLtau har till-
sagt dem att nödga inenuifkor att
kontinaiill Hans natttttatd, sagt dem,
att den sotit icle föt·f-«titilat«, den försking-
rat-; 9ltt nödga ocy famla är hufwud-
TEÄZ thsttthtists meter-er inlttxe titara bra alt
mint ertanda, estets engelska stittsvlttriatt in-
rättat en tit r t o a. r ni ss med ttttdeietzi detta
stimma tiieiodet«, fat-i de tttnat statt arms-ti.
saken, på hittad sätt det sedan katt ske.
Oclj ingalunda är det äfitteii i frikyrkor-
tta manliga tilltttägagåendet, att en ittatt
ensam beder och predikar, något sottt toar
manligt i de första kristnes sammankoiti-
ster, soitt titi redatt tvisat. (Jäittf. 1 Kor-
14: 1-——5, 24—26, 29-—31 med 1 Kor.
11: 4, 5 ttoärtom). Qh hittad ttiettar
då Weckoltladet med att på mötena i
allianshttfet den senare tiden tillämpa
orden, Gttds rike koiitttter icke
ni ed ii titt ii rtes åth äftitor,iuågon
fttritt måste toäl ändå allt kristligt lif,
all ttterkfattthet framträda? med att på
dessa tillämpa tvarningeti: J stolen
icke stå och bedja i synagogor-
tta och på torgen föratttttarda
sedda af menniskorna, skulle
det tvara en titaritiug till Hatts lärjun-
gar att icke ltedja högt på fatti-
iit a ttko iii st er? Hittad titettar det med toar-
nittgen, att icke bära tttåra klädesfållar
breda och tvära tänkefkrifter
synliga; att tvi icke skola
sträftva att sitta främst i fy-
n a g o g o r tt a? Skttlle det tväl kittttta
iuågoit ttton tillämpas på dem, foiit
toitttat på platforntett i allianshnfet den
senare tiden, emedan de förmanats och
tttittlagt sig att kläda sig få enkelt sotit
möjligt, undittikande allt fotttkutide tvara
flärdfttllt eller fåfängligt? Det ivore åt-
ittittstotie en hittills alldeles exempellös
tillämpning, fottt synes oss mer ett
missbruk af Herretts ord än ett bru-
kattde af de samma. Skulle det tvidare
ligga någon fara för ödmjukheten i att
offentligen toittta ottt sin otttittättdelse.
Det är åtminstone en mycket gammal
biblisk praxis bland Gnds folk att få
toittta. Kom iii en hit, jag tvill
säga eder, hivad Herrett gjort
med tttiti sj ä l, säger redatt Dawid,
som ock oupphörligt i sina psalmer htvilka
ofetttligett sjöngos, talar ottt sitt andliga
erfarenhet. Pattltis toitttar gåttg på
gång offentligen oiti sitt oinittändelse, tvid
upploppet titot honom i Jerttsaleit iii-
för många tttsett judar tAp. G. 22) och
inför Agrippa, hatts hof och de för-
samlade myndigheterna i Cesarea (Ap.
G. 26). Hati säger ock: med hjertat tror
ittait till rättfärdighet och ttt ed inun-
ttett bekänner titatt till salighet. Att
ett sådant tvittiaitde är mycket nyttigt och
nödigt för tiyottiivätida och kraftigt be-
rör tillftädestvaraiide omioända, haftva
tvi sett många gånger. Att i det ett-
skilta med ord och lif, hittad risk det
än måtte innebära, witita ottt Jesus, går
långt bättre, ont titan offentligen aflagt
ett tttitnesltörd otti thids nåd, fotit be-
tvisctts oss, och ittatt får långt flere till-
fällen, oitt man offentligt giftoit tillkän-
ttct, hittettt tttatt ittill tillhöra och tjena.
Alltfå det etta må titan göra och det
andra icke låta! Att titan genom offent-
ligt tvitiiattde åtminstone riskerar att få
många kristna ivätttter och deras fördo-
mar emot sig —— något sottt till ett bör-
jatt torde kosta ej så litet på för de
flesta —- lära åtminstone tvititande
sy ft r a r hafttta fått erfara-
Hivad ätidtligett angår jetttförelsett
emellan fisälsningsartnön och jesuiteror-
dett, synes den oss tvara oberättigad och
lömsk, efter nämnda orden med rätta fått
ett förskräckligt dåligt rykte ltlattd pro-
testanter-. Med hittad rätt göres denna
jemförelse, då fr. armen fottt sådan icke
tillåter sig något bibelstridigt, och i fråga
otti principer och praktik säkerligen
är mera biblisk ätt flertalet kristliga
samfund, och letttttar indintiden, i sytt-
tterhet ktoinnan, långt rikare tillfällen
till ett fri andlig titioeckling och ett inäl-
signelseril anntändniug as de ombetrodda
pnnden ätt nagel annat kristligt samfund,
sottt samfund betraktadt? Låttgt ifrån att
fara skulle ittara för handen för armen
att uppträda fotti politisk makt, är den
för de stater, der den fått stor utbred-
ning, det säkraste ivärnet mot socialistiska,
kommunistiska och tiihilistiska rörelser, i
det den får sitta flesta rekryte r bland
de folkklasser, fotit utgöra bästa härden
för sådana agitationer. Deit afhåller sig
strängt från alla politiska sträf-
iv a tiden och har i Australien fått ett
större årligt aitslag af regeriitgait för sitt
ittertsamhet blattd frigiftta fångar-
För öfrigt synes oss, att mycket af
titissuppfattitittgarita i de nämnda art.
hafttta sitt ursprung i praktisk okte-
kantfkap med den ttterksamhet, sotit
kritiserats. Skttll man ktitttta gifttta goda
råd och tttaritingar åt t. ex. fiskare, bör
tuatt fjelf tttara östttad i saken, och fatti-
tttaledes då titan tttill giftva fådatta åt
tttenitifkofiskare.
Dett frikyrkliga itterksatnheten här är
heller ingalunda i fara genom den
häftädes pågåeitde rörelsen, och icke hel-
ler inditoidens personliga ansivarighet.
Wi äro emot tidningskrig och ämna ej
alls ytterligare taga till ord i denna
fak.
N. H-
Yedalåtionens sw ar.
Det har icke ivarit med lätt hjerta titi
uttalat ett ogillande öftoer ett kristen rikt-
tiing, sottt i hela Europa tvttitttit stor
utbredning och till htvilkett inom tvårt
eget land ett flertal af ioåra närmaste
toäiiner anslutit fig. Att intvändttingar
skttlle kotttitia att göras emot detta tvårt
uttalande, har ivarit att förutse. För
tvår del hade tvi helst fett, att ttti fått
ttttdattdraga oss från att ytterligare wid-
röra detta ämne, men ottt tvi detta oak-
tadt underkasta de gjorda intvändningar-
tte ätt närmare pröfning, få är det eme-
datt sakens stora allivar fordrar det.
Hittad bemötandet af den första arti-
keltt beträffar, se tvi gertta att det letti-
ttat oss ett tillfälle att upplysa två-
ra läsare ont att det särskilda fall
af ,,bitidande i shttderna«, soiti tvi å-
syftat, efter hivad tvi senare förintat-
tnit, bliftvit af herr Franson godtgjordt,
och sålunda, i affeettde å detta enskilda
sall, i någon- mått förmildra det intryck-
sottt tvårt uttalande tnöjligett framkallat·
Mett bemötandet meddelar oss dock ty-
tvärr om, hivad tvi redatt befarat, att
detta bruk att ,,bitida i synderna« otn
ätt sällan, dock ingår i herr Fransons
praktik, samt förstvarar i alltttätthet ett
dylikt brttk det-med att några af bibelns
heliga män tvid tvissa utomordentliga
tillfällett nedkallat Gitds straff öfwersär-
skilda grofioa förbrytelser; och emot detta
är det font tvi inlägga eitalltvarlig gen
saga. Har N. H. tttäl betänkt binärt-
hän ett sådant tillivägagåettde skall leda?
Till bibeln är det icke, men iväl tillbaka
till Rom. När Kristus tilldelade sitta lär-
jungar, hittilka hatt på ett särskildt sätt
gjort delaktiga af sitt Anda, rättighet att
i hans, Kristi, nattttt och på grititd af
hatts försonings-död tillförsäkra botfärdi-
ga och åitgraitde syndare att deras fyn-
der blifivit dem af Gitd förlåtna, såtvar
det emedan hatt kände det titettfkliga hjer-
tats stvaghet, dess bebos af broderligt
deltagande, af ett synligt tecken, af ett
föruitnbar förittifstting. Mett att deras
taga inakifullkoinlighet att äfttten ,,behålla
syiidertta«, d. äkatt förklara dem oförlåt-
na, är något, soitt — ttti ittidhålla detta
påstående —- fakitar allt tttotstycke i Je-
ftt eget och hatts apostlars exempel, samt
öftoerskrider tydligt all befogenhet, ty de
ttiettskliga arlietarne äro endast tjenare,
de ktiitna blott plantera såsom Paulus
eller toattaa såsom Apollos, men de äro
icke fkördetttätt; de saktta tiiogetthet att
kunna insamla skörden och urskilja hitte-
tet från ogräset. Matt. 13: 24—30.
Dä Jesus sade till judarne: »Jskolett
dö i edra syttder«, fäste hatt folkets tipp-
utättsanthet på den dotii de sj e l sitt a
skulle utdraga fig. ont de framhärdade i
sitt hät«dnacketthet. Tij tttettttifkatt bär
fjelf sitt dotit i sitta händer; hennes sytt-
der äro i sjelfiva tverket oförlåttta till
dess hon sjelf söker förlåtelse. och att
görtt henne uppmärksam derpå, är hivar-
je predikants-, ja hivarje kristens skyldig-
het. Mett att — såfotu tvi förnum-
mott att det åtminstone ibland till-
gatt —- ttr mängden uttaga ett en-
skild, font ittägrar att under itttverkatt
af titettfklig påtryckrittg tillkännagiftva sig
safottt omtväud, och medels ett hög-
«tidligt bindande formel, fottt titera måste
itnverka på ttertvertta ätt böja hjer-
tat, förklara honom särskildt oförlåtett,
är ett terrttrisitt-systent, font, prisadt
tttcire Gtid, är fullkomligt fräitttitattde för
kristendomens anda-
De öfriga exempel N. H. anför, för
befogenheten af ett dylikt tilltvägagående,
synes oss, om möjligt, ätitttt mindre be-
toisande. Elytnas tttar ett lögttpro-
fet, foiti profeterade lögn och icke fattning
och finit särskildt antvättde sitt inflytande
hos prokotifitltt öftoer Cypern, hivars ö-
gott hade öppnats för det eivaitgelii
ljus, soitt Paulus hade upptäitdt för ho-
nom, för att söka förmå detttte att åter
tillsluta fitta ögon för detta ljus; men
Paulus battd honom icke i hatts lögner,
tttatt sände honom endast ett öfwergåeitde
bestraffning för dem; i Gads kraft lät
han honom fjte förlora sitta ögons ljus
med det uttryckliga tillägget att det blott kvar
»för ett tid«. Alexander och Hymenns
tvoro affälliga kristna, sottt icke blott för-
smädade Kristi eittattgeliuiit titan ,,för-
toäude« detsamma, i det de predikade
falska läror, satttt derigetiont ,,aftvättde
många ifråti tron« och «åstadkomtua myc-
ket ondt«; ttten Paulus battd dem icke i
deras försmädelfer, utan, i öfwerens-
stäminelse med det judiska föreställnings-
sättet att sjukdomar koiitiito frän satan,
öftverletttttade hatt dem satatt i tvåld till
köttets förderf, d. ä. hatt straffade dem
med att påföra dem ett lekamlig sjukdom
— på det de skulle ivakita till besittning
och ,,lära sig att icke mer försmäda-«-
På samma tvis förfar han äfivett med
blodskättdareitiKoriitth, hivars otukt hatt
likaledes bestraffar med kroppslig sjuk-
dom- «På det att anden skall blifwa frälst
på Herrens Jesu dugt-. J intet afdes-
sa fall förklarar han synderna oförlåtna,
huru strängt hatt än bestraffar dem, utatt
framgår det tiviirtom af sammanhanget
att bestraffningen sändes dem i afsigt att
de ättntt må få tillfälle att tvinttaförlå-
telse för fina synder. Htvad slutligen
Ananias och Saffira beträffar, så hade
de gjort sig skyldiga till den ftvåra sör-
seelsen, att inför ineuniskor bekänna att
de gifwit sig sjelfioa och allt hivad de
egde åt Gttd, medatt de dock i tysthet
undantagit soint af ivärdet — ett för-
seelse, som, ack, blott alltför lätt katt
fratttkallas af otvisa, antingen tvåldsamt
skrämmande eller mekaniskt fabriksmessigt
bedrifna omtvändelseförsök· Må matt ej
förglömma att tnennifkan är ett sedlig
tvaretfe med oändligt sammansatta för-
mögenheter, och att, om hennes afgöran-
de i ett få ioigtigt fall sottt omtväitdel-
fett, skall ivara af sedlig betydelse, få
måste detta ske utaitpåtrycknittg, tnedfttllt
titedtoetattde af hivad titan gör, och af fri
öfwertygelse. J annat fall blir det blott
ett ,,herre-herre-rop«, och tusen gån-
ger bättre ätt att deltaga i ett sådant,
är att säga till menniskor: ,,jag tvill
icke«. Går titan ändå i tysthet och ar-
betar i tvittgården, så ser Gud det, och
ittera behöfioes ej. Jnför hatts ansigte
allena skola tvi stå; Jesus allena skola
tvi följa, och icke den eller den läraren,
den eller den strömningen; denna fan-
ttittg borde med eldfkrift inristas i tvår,
på olika rörelser så rika tid-
Wi kotttttta itit till bemötandet af tvår
artikel ont frälstiingshären. Att wi här
tvidrört och ytterligare måste tvidröra
äntttc ömtåligare punkter ligger i sakens
itatnr. Wi ioåga ttetitligeit förutsätta att alla
ivåratvänner, N. H. sjelf icke undanta-
gen, åtminstone i princip äro ense med
oss i hivad tvi redatt yttrat; och lik-
iväl har hivad tvi oftvattföre sagt, fin
tillämplighet just med affeettde å fräls-
ningshäreiu «
Jtts. af bemötandet utgår från den
förutsättningen att toi icke i ringaste
tttott fattat det ändamål, i hittilket fräls-
ningshären bliftoit organiserad. Wi tro
oss dock hafttta gjort det, kanske ttiera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
