Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
med hvarandra och utan tvång, men det var blott om
likgiltiga saker.
Han stod i stor tacksamhetsskuld hos Signe; ty han
hade henne att tacka för hvad han kallade »sin nya
’menniska». Det första brefvet, som han i sin stora
sorg emottog från Signe, var som en mjuk hand öfver
pannan. Så varsamt berättade hon, att Petra,
missförstådd och misshandlad, kommit till dem, så finkänsligt
framställde hon, att det tillfälliga i hennes ditkomst
måtte vara en Guds skickelse, »för att intet skulle gå i
sär»; det ljöd som en fjerran locklåt i en skog, när
man står och grundar på hvar vägen går.
Signes bref följde honom, hvart han reste, och var
den tråd, som höll. Hon tänkte i hvar rad på att
återföra Petra rakt i hans famn, men hon gjorde just
motsatsen, ty Petras konstnärsnatur steg upp för honom
ur dessa bref; den medelpunkt i hennes begåfning, han
sjelf förgäfves sökt, hade Signe ständigt för ögonen utan
att veta det, — och så snart han förstod det, insåg
han både hennes och sitt eget misstag och blef som en
ny menniska derigenom.
Han aktade sig noga för att skrifva till Signe om
det, som hennes bref visade honom. Det första ordet
borde icke komma från Petras omgifning, utan ifrån
henne sjelf, på det att intet måtte förhastas. Men nu
såg han äfven Petra i en ny dager. Naturligtvis: dessa
hvarandra ständigt jagande ögonblick, hvart enskildt
fullt kändt, men tillsammans motsägande i oändlighet,
sådan måste ju en konstnärs början vara. Och arbetet
måste bli, att samla dem i en kraftig väsenshelhet;
eljest blefve allt lappverk, och lifvet sjelf endast konst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
