Högt solen stod på bergets topp
Med rosenfärgad kind,
Och blomman slog sitt öga opp
För kärlig morgon-vind.
Jag hornets skall i lummig skog
Ur fjerran hörde än.
På munter jagt Alexis drog,
Jag bad: ”kom snart igen!”

I dalens lugn jag satt mig ned,
Och band en krans så skön;
Och lärkan sjöng, och jag sjöng med
Min enkla morgon-bön.
Och bäcken slog dertill så gladt
Sin silfver-sträng och log
Åt eko, som på berget satt
Och ljudet återtog.

Men kransen, färdig längese’n,
Af mång’ förgätmigej
Mot qvällen börjar vissna ren.
Alexis kommer ej.