Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den store Pan och den falska Ran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
— De — vilka? frågade den falska. Finnas
varelser nog förmätna —
Den store Pan rynkade sin bruna panna, så att
hornen hotande pekade rakt fram:
— Krämare, sade han. Ett uselt, sniket släkte
som kallar sig människor och anser sig vara skapel
sens härrar. De refvo mina slott till grunden, de
grusade mina tämpel och röfvade mina pelare, stam
efter stam. För att sälja spillrorna för några lumpna
slantar 1 Alt längre in i vildmarken drefvo de mig —
jag har irrat omkring däruppe i alla dessa år hetsad
och jagad som en fredlös niding, och nu ha de kört
bort mig äfven därifrån ; där fins ej en stam att luta
sig mot, ej en gran att vila under, ej en tallkrona
för mina tuppar att spela i. Kala marker öfveralt,
ödemarker, döda marker !
Han tystnade ett tag och sjönk samman. Så for
han upp igen — hans ögon gnistrade, det var hrus
och sång i hans grofva basröst, och fru Kan satt ocii
lyssnade tjust och bedårad.
— Men min hämd når dem förr än de ana det,
sade han. Det är alt slut med glädjen däruppe ora
ett par år. De få gå och stirra sig galna på slätter
och hedar och nakna bärg, och längta sig sjuka efter
barrlukt och gransus, det blir straffet, ocli blir inte
det döden för hela deras ömkliga släkte så är icke
jag den store Pan!
Han teg åter. Yart så lugnare — fick en glimt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
