- Project Runeberg -  Skog. En skissbok från Bärgslagen /
102

(1915) [MARC] Author: Karl-Erik Forsslund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två barnsagor - Snökungen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Han talade bra, den pojken. Han hänförde
dem alla, de gingo med iver till värket — en
solig dag var det, snön var kram.

Högst upp på backen röjdes en vid, jämn
plan i drivan. Tur hade de — i mitten träffade
de på en flat sten, den blev en präktig sockel.
Så tog gjutandet vid — det blev en fast och
kraftig kropp av de stora, runda snöblocken.
Arbetet gick i skrattande fart. Mot höjden reste
sig den ståtliga bålen — för att nå upp, då
huvudet sattes på, fick en pojke lyftas på en
annans axlar. Så skulle han då få liv, den vita
jättegestalten, få mänskliga drag. Ögon blevo ett
par glimmande kattsilverskärvor, läppar en rad
mörkröda fjorårslingon. Med deras saft målades
kinderna. En enpåk hade han till spira i ena
handen, en lykta i den andra. Den skulle lysa
om kvällarna.

I sjungande fart gick arbetet. Så kom det
högtidligaste ögonblicket — kronan skulle sättas
på hans högburna hjässa.

Dess stomme var en furugren, kring den
slingrade sig ljung och lummer. Vacker var den,
grön och silvrig, som smaragder skimrade bladen
mellan istappar och rimfost.

Den lades i hans händer, som var
konst-värkets egentlige skapare — hans, som hittat på
leken. Av fyra unga, starka armar höjdes han —
dock var det knappt att han nådde upp.

Då blev det tyst i skaran — en andaktsfull,
bidande tystnad. Vad skall han säga — det måste
bli något vackert... Nej — »nu är du vår kung!»
är allt. Men se — han böjer ett knä för
snöfursten. Och de göra så alla. — —

Nu har snökungen stått där länge, högst på
Trumslagarbacken, mitt i solen. Han ser ut över
furornas toppar, som en hedersvakt stå de kring

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:17:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fkeskog/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free