Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. En ödets vändning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRA KAPITLET.
En ödets vändning.
Det finns ingenting, som kännes för tungt för en god
människa, så vida hon endast bär det för dem, hon älskar.
Herman tänkte på sin gamle fader, sin stackars värnlösa
syster och broder — minnet härav, hoppet om återseende
höll honom upprätt. Redan andra dagen arbetade han i
den hemska gruvan som de andra straffångarna.
Flyktplanen var uppgiven och en annan tanke hade
trätt i stället. Måhända tilläte man honom, så vida han
uppförde sig väl, att få leva i Irkutsk hos de sina.
Man höll på att gräva ett schakt, varvid en av de
förvisade höll mejseln, under det två andra omväxlande förde
släggan; under dess slag tycktes marken darra, tycktes den
förskräckliga, med dödande miasmer fyllda luften förtätas
till ett hav av damm. Vidare, allt vidare, fjorton långa
timmar dagligen, oupphörligt ända till dess graven öppnar sin
moderliga famn och slutligen förlossar den olyckligaste bland
alla olyckliga, den till de sibiriska bergverken förvisade.
Första delen jav arbetet var färdigt, nu gällde det att
genomborra ett tufflager, en lucker massa, som
oupphörligt hotade att instörta. Varje ögonblick kunde kolossen
falla och söndersmula alla under stående till atomer.
När en dag på detta sätt mödosamt blivit
genomslä-pad där nere i jordens sköte, när där uppe, där Guds klara
sol skiner, det började skymma, då öppnades gruvöppningen
och uppklättrandet tog sin början. För de kraftigaste, de,
som endast behövde få vilopauser, krävde denna väg fulla
Flykten ur Sibirien. -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
