Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. I skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
— Jag skall bära dig, stackars barn — sade han
beslutsamt.
Hon skakade på huvudet.
— Du kan det icke, Herman! Vi omkomma båda, och
Otto har då ingen beskyddare. Du måste rädda dig för
hans skull. Gå, gå — och Gud beskydde eder!
— Herman — utbrast den lille Otto snyftande —
Herman, du gör det väl icke? Den stackars Emma skulle bliva
förbränd!
Den äldre brodern log ett dystert leende. — Nej, visst
icke, min gosse, det kan du lita på. Då skulle jag ju nödgas
förakta mig själv.
Han fattade utan vidare tag i den halft vanmäktiga
flickan, lade hennes armar omkring sin hals och flydde
vidare.
Otto grep modigt den börda, Herman kastat ifrån sig,
och lade den till sin egen; Bochner tog Emmas saker och
åter fortsatte man att springa mot klippgränsen, där de
hoppades finna räddning.
Emma hade nu fullkomligt återvunnit medvetandet, nu
märkte även hon eldens framträngande och greps av en
ännu häftigare förskräckelse.
— Lämna mig, Herman, lämna mig, såvida vi ej skola
omkomma allesammans.
Han nickade. — Vare det då så — allesammans! Men
aldrig du ensam.
— Aldrig! — utbrast nu även dansläraren. — Skall
jag hjälpa dig, Herman?
— Nej, nej, ännu behövs det inte. Den, som
veckotals oskadad har kunnat arbeta i Ukbuls gruvor, han har
tillräckliga krafter.
— Se lågorna, — utbrast Emma. — 0 Gad, de komma
närmare!
Röken slog i vågor över de olyckliga flyktingarna och
kvävde dem nästan. Ju fortare eldhavet vältrade sig fram,
desto snabbare sprungo de båda männen och gossen.
Deras krafter tycktes växa, ju fruktansvärdare faran blev.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
