- Project Runeberg -  En skriftställares dagbok /
38

(1915) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Det ryska folket - Bonden Marej

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Jag ska gå, sade jag, men såg skyggt och frågande
på honom.

— Nå så gå då! Jag ska nog se efter dig. Jag ska
inte låta vargen ta dig, tillade han och log lika
moderligt mot mig. Kristus vare med dig! Med dessa ord
gjorde han korstecknet över mig och korsade även sig
själv. Jag gick, men tittade mig om nästan vart tionde
steg. Marej stod hela tiden kvar vid sin märr, såg efter
mig och nickade med huvudet, så ofta som jag vände
mig om. Jag tillstår att jag skämdes en smula inför
honom, att jag varit så skrämd, men jag var ännu rädd
för vargen, ända tills jag kommit fram till logen på
andra sidan av hålvägen; där försvann rädslan helt och
hållet, så fort vår gårdvar Voltjok kom springande fram
till mig. Genom hans närhet fick jag nytt mod och såg
mig för sista gången om efter Marej. Hans ansikte kunde
jag ej längre klart urskilja, men jag kände, att han
alltjämt log ömt mot mig och nickade med huvudet. Jag
vinkade med handen åt honom, han vinkade tillbaka och
satte sin märr i rörelse.

— Se så där ja! hörde jag åter på avstånd hans rop,
under det att märren drog plogstången.

Allt detta kom jag nu med ens ihåg, jag vet ej varför,
men med underbar tydlighet i alla detaljer. Jag
återfick plötsligt besinningen och satte mig upp på britsen,
men ännu kände jag på mina läppar ett stilla leende
av detta minne, och jag försjönk ännu i mina erinringar.

Då jag kommit hem från Marej, berättade jag ej mitt
»äventyr» för någon. Det var ju ingenting att tala om,
och Marej glömde jag då mycket snart. När jag sedan
träffade honom någon enstaka gång, språkade jag aldrig
med honom, allra minst om vargen. Men nu, tjugu år

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 27 11:56:21 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fmdagbok/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free