Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Åttonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
I paradiset innan fallet skedde, Som allt besvär i
tiden oss beredde. Också de höga, fast de bo i slott,
Af verldens sorger ha sin fulla lott.» -
^Bevare Gud det fågelpar der sitter,
Så lyckligt nu af oskuld och natur,
Och tänker blott på lek och kärleksqvitter,
Att de ej sättas i en annan bur,
Som ej de sjelfve gjort sig, såsom denne,
Så glad och skön. Hvad jag om honom spår,
Jag ej vill yppa. Bedjom Gud för henne,
Att ej häris stjerna öfver hennes rår.»
Det sista sades af en enögd gubbe,
Som, känd af ingen, satt der på en stubbe.
Med oro folket på den hemske såg,
Och på den runstaf vid hans sida låg,
Slog kors för sig, och både inåt och dricka
Ät honom böd, hans svartkonst att besticka.
Se’n, då kring landet flögo upprorsbref
I Svante Stenssons namn, dem Meyer skref,
De mindes gubbens ord; och fast de rördes
För Sturen, trots hvad ondt om honom hördes,
De tackade likväl i tysthet Gud,
Att Margareta blef kung Gustafs brud.
Nu på en stig, hvaröfver klippor hängde,
Med vilda löfverk i en slipprig brant,
Gick Svante, med hvart träd, hvar sten bekant,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
