Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Åttonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
Så varsamt bitande i stjelken blott. Och lemnar
löfvet sådant han det fått.
Emellertid går Svante fram till lunden, I hoppfull
väntan af den sälla stunden.
Ur skogen reste sig en bergshöjd opp Med mången naken
häll; men på dess topp En hängbjörk stod, en lund
för sig allena, Så var dess krona hög och vid och
rik. Ett luftigt torn uppå ett tempel lik, Den ingaf
känslor, öfverjordiskt rena, Då den från dälden sågs,
och ännu mer, Då i dess skygd man satt och såg dit
ner. Dess skönhet var ett verk blott af naturen; Men
Margareta, biträdd utaf Sturen, Inunder trädet hade
satt i ring En törnroshäck, hvaröfver rundtomkring
De gröna hängen som ett nät sig delte, Så glest
att björkens runda, hvita stam Sken lik en pelare
af silfver fram, Och när en vindfläkt med de lätta
spelte, De kysste här den röda rosens knopp, Och der
den hvita, redan vecklad opp. Emellan lofven himlen
på de tvenne, Der inneslutna, såg med välbehag; Och
ängens folk höll opp med lians slag Att dem betrakta.
Honom såsom henne De hade kär och sade: "hvilket
par! Och hvilket ställe! Sen I, så det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
