Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar. Första bandet. Bilder ur Naturen och Menniskolifvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
Jag stod, som en bekymrad far, Och säg dem fram om
skogen.
Jag rodnade, att se en karl Med henne så förtrogen.
Jag ropade: hon är förförd! - Oeh sönk af smärta
neder;
Men fann, till glädjetårar rörd, En man af dygd och
heder:
En ädling, sina bönders far, Som, stolt utaf det
lofvet,
Ej kröp och kungasläpet bar I trapporna af hofvet.
Han hade gått, ej för att vildt Ett värnlöst djur
förfölja,
Men att i kojan helsa mildt De usle, som sig dölja:
Dä med sin sorgsna menlöshet Min dotter honom rörde,
Och hit, der jag min enslighet Fördref med suckar,
förde.
Han kom, liksom en engel förr
Till patriarkens hydda, Så mild j till denna låga
dörr,
Mig, arme! att beskydda.
«0, lemna denna öde strand
Och blif min far!» - han sade,
Af glädje stum, uti hans hand Min dotters hand jag
lade.
Glad såg jag, trötte vandringsman,
För mig i lifvets öcken En aftonrodnad, som upprann
Så skön på dagens töcken.
Men o! hur svek det skimret mig! O mina glädjetårar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
